söndag 31 maj 2009

Houdini, släng dig i väggen

Matte har varit väldigt irriterad på Milou här ett par dagar. Hon har inte fått vara i Kattgården med oss andra om inte hon själv kunnat vara med. Milou behöver nämligen barnvakt!

Den knäppa lilla systern jag har, bestämde sig för att leka utbrytarkung häromdagen! Hon klättrade upp på högsta hyllan i Kattgården och började nosa som en lite tok. Sen, och jag trodde inte mina ögon, började hon GNAGA på nätet som är tak över alltihop! Jag rusade till Matte och skvallrade bums, för jag vet att vi inte får smita ut så där.

När Matte kom ut spatserade Milou omkring på takbjälkarna och var mäkta mallig! Matte såg helt förskräckt ut och rusade ut och försökte få Milou att hoppa ner till henne. Tssss....aldrig, tyckte Milou. Till slut fick Matte klättra upp på det rangliga staketet som är utanför Kattgården och försöka lyfta ner Milou.

Pust och stånk. Matte beväpnade sig med björntråd och sax och började sy igen hålet som Milou gjort. Sen drog hon fast det några extra varv och kände efter med sopkvasten att nätet inte gick att få loss. Nöjd och belåten gick hon in igen.

I dag blev Matte lite arg tror jag. Jag kom inspringade och skvallrade till henne att Milou smitit ut igen och hon blev alldeles röd i ansiktet när hon såg att ingen Milou fanns i Kattgården. Däremot ett hål i taket. Milou hade bara valt ut ett annat ställe att gnaga sönder. Matte rusade ut och såg att Milou spatserade omkring i trädgården på väg mot grannens baksida. Grannen har en hund. En stor hund.

Matte försökte locka på henne. Matte försökte smyga efter henne. Milou sprang iväg, lätt som en fjäder runt en buske och PANG!!! Rätt i benen på grannens hund!! Mrrrrääääh, bräkte Milou och tittade på Matte som liksom frusit fast där hon stod. Grannens hund sa voff? och undrade vad alla pysslade med. Han är alltså en snäll skällis.

Matte kastade sig framåt och lyckades precis fiska upp Milou i famnen innan hon lyckats smita förbi granne med hund. Stor dramatik och jättesur Milou. Hennes utflyktsplaner för dagen förstördes av en Skällis.

Matte har varit och köpt nytt nät idag. Det är hårdare och lite vasst. Hönsnät säger hon att det heter. Jag hade ingen aning om att höns ser ut så där rutiga?

Man lär sig nåt nytt varje dag,

//Milton

tisdag 26 maj 2009

Humlorna säger det är sommar

Vi övertalade Matte att lägga in det här inlägget från sin egen blogg. Tyckte det var rätt tid att göra det nu! Det handlar om sommarkatter och nu är det sommar säger Äppelträdet och Humlorna...

Slänger du ut barnet och hunden också när sommaren är slut?

Dialog mellan en mamma och hennes barn:

- Mamma, vi vill ha en katt, vi vill ha en katt, vi vill ha en katt!!!!
- Vi kan inte ha en katt lilla vän, vi bor i hus/lgh/har för fina möbler, för litet hus, för lite tid osv.....
- Mamma, vi VILL HA EN KATT, VI VILL HA EN KATT VI VILL VILL VILL!!!!! *gråt i massor och mängder*
- Nåja, vi kan ju en ute i stugan i sommar......

VARFÖR skaffar sig människor sommarkatter?? VARFÖR ger de efter för ungarnas tjat? Varför ser de inte ansvaret som kommer med att ta hand om en levande varelse? Varför ser de skillnad på en katt, hund, fågel eller fisk? VARFÖR tror de att det är helt okej att åka hem från stugan UTAN att ta med katten som i god vård lever upp till 15-20 år??

De vanligaste ursäkterna är:"En katt klarar sig alltid" NEJ, det gör den INTE. Den fryser ihjäl, den hittar inte föda (några möss är inte nog) den blir sjuk i skabb och mask, den blir uppäten av räven, förgiftad eller skjuten av den som inte gillar katter osv i all oändlighet....Jag har sett katter som varit nära döden av svält ,uttorkning, skadade, eländiga, så fulla av mask att de spytt upp krälande högar.

Så vad händer då? Den lilla söta kattflickan växer upp, blir könsmogen, parar sig (då ingen sommarkattsägare kastrerar den), får 5-8 ungar ett antal ggr/år. Dessa ungar växer upp och allt börjar om igen och sen har man en kattkoloni efter några år."Någon annan tar hand om den"

Vad är det som gör att en del människor tror att de kan slippa sitt ansvar? Kanske för att det skydd som finns i lagen för våra fyrfota djur är tandlöst. Jovisst, lagen finns, men vad är straffpåföljden om man bryter mot den? I princip ingen alls. Om du ens lyckas hitta någon myndighetsperson som orkar bry sig. Det är ju bara en katt. Missförst mig rätt: Det FINNS engagerade veterinärer, poliser, djurskyddsinspektörer mm men tyvärr är de få och svåra att finna. Om man väl lyckas hitta dem så kommer nästa svårighet: Vem ska göra vad? Vem ska anmäla? Vem ska agera? Vem är ansvarig? Det blir ett evigt bollande emellan de olika myndigheterna.

Vårt land är fullt av katthem, ideella föreningar och människor som tar hand om andras ansvar. Jag är en av dem. Så vad gör man då om man vill ta sitt ansvar? Man KASTRERAR (om den inte ska gå i avel), ID-MÄRKER OCH VACCINERAR sin katt. Man ger den ett hem så länge den lever. Veterinärvård, mat, omsorg och kärlek. Man kollar innan man köper sin katt om man är allergisk!! Man provar umgås med olika katter, för man kan reagera på en, men inte på en annan. Allergenerna är olika.

Summan av kardemumman är den att alla liv är lika och bör värderas lika.

Köp en nalle om ungarna tjatar.

tisdag 19 maj 2009

Vaktkatt!


Jag hörde Mattes kompis R skvallra i går att det är vanligare att svartvita katter vaktar mer än andra. Oj..vilken nyhet för mig. INTE. Jag är jättesvartvit och jag har faktiskt gått vaktkattsutbildning onlajn. Lite har jag tjuvläst i Sippos manualer också.


Jag har alltid vaktat. När jag var liten fick jag vakta brorsan så att han inte skulle bli påkörd eller falla ner från ett träd. Bara för att han har långa bakben så trodde han ibland att han var en apa. Jag har också ett mycket genomträngande ljud som är bra att ha när man måste larma om oegentligheter i ens närhet. Matte säger att jag bräker som ett får. Ja? Tror hon att agentkatter jamar kanske? Hur hemligt skulle det vara?


Jag gillar verkligen inte när saker flyttas eller när Matte har satt nåt i vägen för mina kontrollpunkter i hemmet. Hon kom på den briljanta idén att ställa en lampa i fönstret en gång. Vad ska det vara bra för? Ljus kommer ju faktiskt in genom fönstret, så varför ha ännu mer? Typiskt onödig människogrej. I alla fall så skulle jag hoppa upp i köksfönstret för att kontrollera så att inte grannens katt satt utanför och vad händer? Jag hoppar rätt i lampsaken som åker i backen med dunder och brak!


Jag blev så förskräckt att jag glömde helt hur min runda varit hittills och fick börja om från början. Jag är ruskigt bra på att mörda lampor om ni frågar mig. Man kan inte ha en massa onödigt bjäfs i vägen när man ska smyga som en ninjakatt genom lägenheten för att se att allt är okej. Jag gör det varje kväll. Enda gången jag inte gjorde det var när jag var sjuk men då var brorsan snäll och vickade för mig.


Tur för honom det. Jag må vara liten men hu vad jag kan vara bestämd.


Over and out,

The Catagent Scout

torsdag 14 maj 2009

Kattungar i nöd

Tidigare i kväll fick vi ett larm om att man hittat kattungar på ett industriområde här i staden. Vi vet inte hur många, hur gamla, eller om mamman är med dem.

Bor du norr om Skellefteå- tveka inte att höra av dig till Kattakuten! Familjen måste få komma inomhus genast. Om du eller någon du känner har möjlighet att ta in dem tillfälligt eller under längre tid så är det till enorm hjälp. Läs mer på hemsidan!

http://www.kattinorr.se/
info@kattinorr.se

måndag 11 maj 2009

Hemlöse Gunwald behöver dig

Hej alla! Jag heter Gunwald och är en kattherre i mina bästa år. Jag söker en egen soffa att mysa i. Jag har varit hemlös ett tag och söker nu en egen soffa att sträcka ut mig i.

Jag gillar att vara ute och sträcka på mig. Det måste man om man är så stor, stark och muskulös som jag är! Vill känna vinden i pälsen och gräs under tassarna, medan det är varmt ute.

En egen matte eller husse är allt jag önskar just nu. Jag vill bara kela och vara med mina människor så det är bra om du inte har en annan katt hos dig när jag flyttar in. Jag vill vara din enda katt! Stödmatte säger att jag är en kelgris, men hur går det ihop att vara katt och gris samtidigt? Ibland säger människor de konstigaste saker...

Om jag får bo hos dig så lovar jag att jag ska stanna hos dig så länge jag får och till och med låta bli att släpa in döda råttor. I och för sig tycker ju jag att det är snällt av mig att jaga till hela familjen, men jag vet att människor kan vara lite känsliga för sånt.

Stor kram från Gunwald

Kontakta info@kattinorr.se för att boka en träff med charmtrollet! Sprid gärna ut Gunwalds längtan efter ett eget hem i era bloggar och på hemsidor.

söndag 10 maj 2009

Änglakatt


I dag går alla våra nospussar och tasskramar till Freddy. Han blev akut sjukare i går och veterinären sa att han hade fått svår Epilepsi. Han hade över 20 anfall natten till i dag. Det är med en stor klump i halsen jag skriver att han fått vandra över regnbågsbron tidigare i dag. Veterinären bedömde det som att han var såpass allvarligt sjuk att det inte skulle gå att medicinera honom till ett värdigt liv. Sen var ju hans mage trasig också och det var osäkert om hans sjuka kropp ens skulle kunna ta upp någon medicin.

Hans liv var inte enkelt och lätt. Vem vet vilka strapatser hans kropp fått stå ut med innan han togs om hand av vänliga människor?

En liten tröst i detta är att han i alla fall hann känna på hur det är att leva i en varm, ombonad, kärleksfull miljö med både katt- och hundkompisar. Han var en sån tacksam liten själ som godmodigt betraktade tillvaron från värmen i soffan.

Han är saknad.

lördag 9 maj 2009

När det är dåligt väder

Japp. Vattnet i sjön är lika blött som det i Kattgården. Floppen och Stora Vita Vovven gjorde en Sippoisk inspektion tidigare idag och har dokumenterat det hela nogsamt. I alla fall Voffen. Floppen kände inte för att bada, bara...







Idolbild av mig! Tagen i dag, när jag vaktade Mattes muffins så att...ehm...ingen skulle ta dem.
Här ligger jag och snarkar i Mattes fåtölj i väntan på att vi ska se på film. Hon får nog ta en stol ifrån köket eller nåt. Undrar vad vi ska se i kväll. Jag vill se en spännande film! Jag brukar titta på en djurkanal på tv'n med Matte. Fast oftast somnar jag efter en stund, om det inte är program där de räddar katter och hundar! Då är jag på helspänn- man måste ju höra vad de säger! Jag är riktigt duktig på att förstå utrikiskt jamande jag. Begåvad OCH söt! Det ni...
Nu säger Matte att jag inte får skryta mer. Pfft! Så ofint.
//Hälsar Milou från fåtöljen

Katten Freddy berättar


Hej på er!

Jag har bott vid ett matställe i en liten stad inte långt härifrån. På bilden till höger ser ni hur jag bodde. Inte i ett eget hus utan bakom restaurangen där man slänger sopor och skräp. Jag vet att människorna som jag tjuvlyssnade på pratade om "jul" och "nyår" och smällare. Visste inte riktigt vad det betydde. Det var så kallt med massor av vitt på marken. Ingen vet riktigt hur jag hamnade där heller. Jag frös hela tiden för jag kunde inte gå in och värma mig eller sova någonstans. Mat hade jag ingen förrän de glömde locket till soptunnan och jag kunde rota där i. Tror inte att maten var så frisk för jag fick ont i magen, men jag var så hungrig så jag åt ändå. Jag gömde mig när jag hörde att det kom någon för jag visste att alla människor inte var så snälla. Tiden gick och jag var så ledsen och ensam.

Sen en dag kom det en person och hittade mig och började ge mig mat där ute. Efter några dagar blev jag så nyfiken på människan och glad för den goda maten att jag började gosa! Jag är en ganska gosig typ egentligen. Jag älskar att mysa! Människan förstod ju att jag var borttappad på nåt vis och frågade runt bland andra människor. Ingen kände igen mig. En dag såg människan en stor lapp med namnet Kattakuten på. Bra ställe att ringa till om man har hittat en katt, tänkte människan och gjorde det. Min stödmatte har berättat att jag då varit där bakom matstället i 15 dagar innan Kattakuten lyckades hjälpa mig. Efteråt har det ringt personer som sagt att de sett mig ända sen sommaren innan, men ingen gjorde något för alla trodde att jag bodde i närheten.

Efter mycket klurande och funderande på var jag skulle få bo tillfälligt, så kom Kattakuten och hämtade mig. De tyckte att jag var så fin och vacker, fast hemskt smutsig och luktade illa. Min päls var alldeles kletig och tufsig. Djurdoktorn sa, när jag var där sen, att jag hade maskar i magen och då ville jag spotta ut dem direkt! Fy vad äckligt! Jag fick medicin mot det i alla fall. Sen hade visst kylan bitit mig lite extra runt öronen för jag hade frostskador. Nosen var sårig och jag har ärr som värsta busen!

I mitt stödhem fick jag bada! Jag var jättesnäll att bada för jag ville ju bli ren och fin igen! Vattnet var varmt och skönt och inte så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Mina mediciner svalde jag snällt också för jag ville baske mig inte ha några maskar i min mage. Huvva.

I januari fick jag prova att flytta till ett eget hem. De tyckte jättemycket om mig och jag gjorde mitt allra bästa för att vänja mig vid barnen som de hade. Två stycken som inte var så gamla. Jag blev ganska rädd för dem för de rörde sig så fort och lät så högt. Lite ledsen i ögat blev jag men jag fick åka tillbaka till stödhemmet som var jätteglada att se mig igen! Till och med deras hund som gav mig en stor slick i ansiktet! Uff!

I dag, när jag berättar det här, så ligger jag på djursjukhuset. Jag råkade dricka för lite vatten så jag blev förproppad i magen eller nåt sånt. Jag har nånting på mig som kallas för dropp och det är tydligen vatten som kommer in fast inte genom munnen. Märkligt. Doktorn har klämt och bänglat med min mage flera gånger. Jag gillar inte att vara på sjukhuset. Min stödmatte längtar tills jag kommer hem igen och det gör jag med!

//Freddy

fredag 8 maj 2009

Host, host

Milou här...

Jag har ont i halsen. Det gör ont när jag sväljer så jag vill inte äta. Matte säger att jag har halsfluss. Jag åt ju nyss antibiotikatt mot det ju? Varför kommer det tillbaka igen? Dumma fluss! Så det blir inget långt prat idag.

Ville bara berätta att Matte ska köpa extra god mat åt mig så att jag får i mig nåt och sen ska jag få äggula också! Det är för att jag är så liten så om jag går ner i vikt mer så blir jag för smal.

Så halsfluss gör att man blir extra ompysslad och det är ju aldrig fel....

Mysig helg på er alla!

tisdag 5 maj 2009

I dag är vi lite ledsna

Milton här...

I dag är vi alla lite ledsna. Stora Vita Vovven har varit till doktorn med Matte i dag. Inte till vår kattdoktor utan till en voffdoktor. Matte har tyckt att Voffen varit så trött och ledsen på sistone och har inte velat gå ut och gå som vanligt. Svårt att hoppa upp i sängen och sånt. Jag har försökt hjälpa lite men hon är ju så TUNG ju. Orkar inte lyfta mer än tippen på hennes svans.

I alla fall. Voffdoktorn sa att hon har nåt som heter "Spondylos". Matte förklarade för mig att Voffens skelett håller på att bygga nya bitar av ben ovanpå de gamla och det gör jätteont. Hon har också fått inflammation i alla musklerna runt höfterna, benen, ryggraden och svansen. Voffen ska äta medicin resten av sitt liv. Det blir länge det för vi katter har bestämt att hon ska leva tills hon blir jättegammal, minst 150 år!

Så i dag har inte Floppen försökt norpa hennes mat och Musse har inte snott hennes favoritplats. Jag har strukit mig extra mycket runt frambenen, för dem har hon inte ont i ännu. Man får ju vara lite försiktig med sin Voff, nu när man har en sån snäll en...

//Kvällsrapport från Milton

måndag 4 maj 2009

Stora Vita Vovven- fostermamma


Hej igen, Milton här. Jag lovade ju att jag skulle berätta om Stora Vita Vovven. Jag minns första gången vi fick träffa henne, jag och Milou. Vi hade nyss kommit till Matte och var ganska så blyga och nervösa. Matte hade satt upp ett galler emellan köket och hallen så att vi skulle få kika på henne i lugn och ro utan att bli rädda. Stora Vita Vovven vajade med svansen och vädrade med nosen. Jisses vad stor hon var! Milous ögon höll på att trilla ur huvudet! Vi satt trygga i Mattes famn och kikade på Vovven som Matte berättade hette Nikki. Plöstligt kastade sig Milou över gallret och höll på att landa på Nikkis huvud! Sen sprang hon iväg och gömde sig under bordet i vardagsrummet.

Jag tyckte nog att Nikki såg ganska så snäll ut jag. Och vit. Jag är ju också ganska vit. Jag minns att jag tyckte att hon var som en jättestor mamma och blev inte ett dugg rädd. Matte tog bort gallret och jag gick fram och nosade på Stora Vita Vovvens tass. Oj vad stor den var. Eller var det kanske jag som var liten? Nikki böjde ner sitt huvud och nosade på mig så att jag trillade omkull. Sen lade hon sig ner och vilade huvudet mot tassarna. Matte sa att hon var van vid katter så jag kunde nog nosa och undersöka bäst jag ville.

Nikki blev min extramamma! Hon är det bästa som finns i hela världen. Jag brukar ligga och gosa och snosa med hennes jättestora svans. Den är så lång och yvig att man kan sova på den. Nikki är alldeles vit och har tjock härlig päls. Ibland blir jag lite övergosig och då brukar Nikki sucka tungt och gå iväg. Varje morgon när hon vaknar så brukar jag slingra mig runt benen på henne så att hon nästan trillar och varje kväll delar jag säng med henne och Matte. Nikki är så snäll. Det spelar ingen roll vad jag gör så säger hon aldrig ifrån.

Milou har blivit lite tuffare hon med. Det tog länge innan hon vågade lita på Nikki. Milou är ju så pytteliten så Nikki är stor som en häst för henne. Men jag har kommit på henne med att gosa med Nikki! En kväll när Milou trodde att ingen såg, så hade hon klättrat upp på Nikkis rygg och låg och tvättade hennes öron! Nikki låg ner och tur var väl det, för annars hade inte Milou tagit sig upp utan stege!

Förra sommaren blev jag lite avundsjuk faktiskt. Det kom tre små kattungar hit, Sune, Zorro och Tummen och DE tyckte att Nikki skulle vara deras mamma! De till och med snuttade på henne. Matte har kort på det men inte i datamackapären så jag kan inte visa det. Jag sprang så klart och berättade det för Matte direkt för små kattungar ska inte snutta på vovvar! Det kan bli farligt för vovven. Så klart blev ju Nikki jättefjantig och trodde att hon hade bäbisar på riktigt! Det är enda gången jag har tyckt att hon var jobbig! Matte fick skaffa medicin till henne till slut så att hon skulle fåna sig och bädda och bängla. Sune, Zorro och Tummen fick INTE snutta mer!

De tre grabbarna har en alldeles egen historia, de med. Matte får berätta den, för jag var inte med då och de var så små när de bodde här så de kunde inte jama rent och göra sig förstådda för oss stora. Milou hälsar att kattungar är bara det äckligaste hon vet så hon gjorde allt hon kunde för att slippa dem. Men Matte berättar säkert!

fredag 1 maj 2009

Floppen, från hängmattan



Jag är den hemligaste katten i gänget. Det är ingen som vet var jag kommer ifrån eller vad jag hette innan jag kom hit. Min historia före jag flyttade in här blir inte så lång men å andra sidan så har jag massor att berätta om hur det är att leva här. Men jag börjar i rätt ände.




Matte vet att jag började dyka upp hemma hos dem våren 2007. Det var framåt maj för det var gräs på baksidan minns hon. En dag så bara promenerade jag in i deras lägenhet genom den öppna balkongdörren. Jag gick fram till Stora Vita Vovven och boffade till henne med huvudet och blinkade snällt och sen gick jag till köket. Både människorna och vovven bara stirrade på mig. Vaddådå? Jag var lite självsäker bara. I köket hoppade jag upp på bordet och sen blev det stereogos med människorna som hade satt sig mittemot varandra. Ingen kattmat hade de, men det gjorde inget för vovvens mat var jättegod!


Jag stannade en stund och sen spatserade jag ut igen. Nästa dag kom jag samma tid (man kan väl klockan) och fick mat, vatten och gos. Det var ett himla trevligt ställe och jag funderade på att flytta in där. De hade ju förvisso en stor voff men den verkade snäll. Jag hade också börjat bli ganska trött och hungrig av att vandra och inte ha någonstans att bo längre. Andra katter blev så sura på mig när jag kom och var ny i reviret. De ville bara bråka och slåss. Kanske säkrast att flytta in hos någon.


Varje dag i flera veckor kom jag och hälsade på och sen en dag så kände jag att det doftade annorlunda hemma hos dem. En katt hade flyttat in! Det var ju Musse, vet jag nu, men då blev jag inte så glad. Jag surade lite för att de skaffat en katt redan och bestämde mig att för att hålla mig borta därifrån i fortsättningen.


En kväll var det riktigt tråkigt väder, regnade och blåste och jag försökte krypa in under några dynor på en balkong för att få lite värme. Det bodde någon där som inte tyckte om katter för en människa kom ut och skrek åt mig och sparkade mig rätt i bröstkorgen så jag flög som en vante in i buskarna bakom deras hus. Det gjorde så jätteont att jag knappt kunde andas och jag kände att något hade gått sönder. Jag var så rädd och vågade inte röra mig utan låg kvar i buskarna och blev blöt och kall. Under natten flyttade jag mig lite längre bort, in under en lada och där stannade jag.


I flera dagar bodde jag under ladan och lyckades fånga mig en mus eller två men det var så svårt att jaga när jag hade ont och jag blev svagare och svagare. Till slut bestämde jag mig för att försöka ta mig till de snälla människorna för nu hade jag jätteont och jag var så hungrig. Jag haltade och smög mig fram i skogen fram till deras balkong. Dörren var stängd och jag jamade och jamade. Till slut kom den lite mindre människan och öppnade och hon var så glad och ropade att jag hade kommit tillbaka! Det verkade som att de hade saknat mig och det var så skönt att få komma in i värmen.


När jag skulle äta så såg de att jag hade svårt att böja huvudet ordentligt och att jag hade problem när jag skulle dricka. Den kvällen fick jag också träffa Musse första gången! Jag tror att han kände på sig att jag inte mådde så bra för vi fräste lite åt varandra men ingen av oss orkade bråka. Han låg på sitt ställe och jag på mitt. Nästa dag fick jag åka till Musses doktor för Matte hade känt att något var fel i min bröstkorg. Veterinären sa att bröstbenet nog fått en spark eller ett slag för det var liksom buckligt och pekade lite åt fel håll. Han trodde att någon människa varit dum emot mig. Jag försökte nicka och berätta att han hade rätt. Lite för smal var jag också för att jag varit ute så länge.


Matte sa att de hade ringt till polisen och anmält mig. Då blev jag lite sur! Trodde hon att jag var nån skurk eller?! Men hon förklarade att man ska göra så om man hittat en katt så att den riktige ägaren kan komma och hämta hem en. Sen frågade Matte alla grannarna och satte upp lappar. Ingen ägare kom och fastän Matte och Husse sagt att jag inte kunde få stanna där så hann de bli så kära i mig så när de pratade med polisen som sa att ingen ägde mig så fick jag stanna där i alla fall.


Jag och voff blev jättebra vänner och jag ska berätta om vad vi brukar göra på sommaren. Men inte idag...då blir det ju inget kvar till sen.


//Floppen hälsar från hängmattan