Änglakatt

I dag går alla våra nospussar och tasskramar till Freddy. Han blev akut sjukare i går och veterinären sa att han hade fått svår Epilepsi. Han hade över 20 anfall natten till i dag. Det är med en stor klump i halsen jag skriver att han fått vandra över regnbågsbron tidigare i dag. Veterinären bedömde det som att han var såpass allvarligt sjuk att det inte skulle gå att medicinera honom till ett värdigt liv. Sen var ju hans mage trasig också och det var osäkert om hans sjuka kropp ens skulle kunna ta upp någon medicin.

Hans liv var inte enkelt och lätt. Vem vet vilka strapatser hans kropp fått stå ut med innan han togs om hand av vänliga människor?

En liten tröst i detta är att han i alla fall hann känna på hur det är att leva i en varm, ombonad, kärleksfull miljö med både katt- och hundkompisar. Han var en sån tacksam liten själ som godmodigt betraktade tillvaron från värmen i soffan.

Han är saknad.

När det är dåligt väder

Japp. Vattnet i sjön är lika blött som det i Kattgården. Floppen och Stora Vita Vovven gjorde en Sippoisk inspektion tidigare idag och har dokumenterat det hela nogsamt. I alla fall Voffen. Floppen kände inte för att bada, bara...







Idolbild av mig! Tagen i dag, när jag vaktade Mattes muffins så att...ehm...ingen skulle ta dem.

Här ligger jag och snarkar i Mattes fåtölj i väntan på att vi ska se på film. Hon får nog ta en stol ifrån köket eller nåt. Undrar vad vi ska se i kväll. Jag vill se en spännande film! Jag brukar titta på en djurkanal på tv'n med Matte. Fast oftast somnar jag efter en stund, om det inte är program där de räddar katter och hundar! Då är jag på helspänn- man måste ju höra vad de säger! Jag är riktigt duktig på att förstå utrikiskt jamande jag. Begåvad OCH söt! Det ni...

Nu säger Matte att jag inte får skryta mer. Pfft! Så ofint.

//Hälsar Milou från fåtöljen

Katten Freddy berättar

Hej på er!

Jag har bott vid ett matställe i en liten stad inte långt härifrån. På bilden till höger ser ni hur jag bodde. Inte i ett eget hus utan bakom restaurangen där man slänger sopor och skräp. Jag vet att människorna som jag tjuvlyssnade på pratade om "jul" och "nyår" och smällare. Visste inte riktigt vad det betydde. Det var så kallt med massor av vitt på marken. Ingen vet riktigt hur jag hamnade där heller. Jag frös hela tiden för jag kunde inte gå in och värma mig eller sova någonstans. Mat hade jag ingen förrän de glömde locket till soptunnan och jag kunde rota där i. Tror inte att maten var så frisk för jag fick ont i magen, men jag var så hungrig så jag åt ändå. Jag gömde mig när jag hörde att det kom någon för jag visste att alla människor inte var så snälla. Tiden gick och jag var så ledsen och ensam.

Sen en dag kom det en person och hittade mig och började ge mig mat där ute. Efter några dagar blev jag så nyfiken på människan och glad för den goda maten att jag började gosa! Jag är en ganska gosig typ egentligen. Jag älskar att mysa! Människan förstod ju att jag var borttappad på nåt vis och frågade runt bland andra människor. Ingen kände igen mig. En dag såg människan en stor lapp med namnet Kattakuten på. Bra ställe att ringa till om man har hittat en katt, tänkte människan och gjorde det. Min stödmatte har berättat att jag då varit där bakom matstället i 15 dagar innan Kattakuten lyckades hjälpa mig. Efteråt har det ringt personer som sagt att de sett mig ända sen sommaren innan, men ingen gjorde något för alla trodde att jag bodde i närheten.

Efter mycket klurande och funderande på var jag skulle få bo tillfälligt, så kom Kattakuten och hämtade mig. De tyckte att jag var så fin och vacker, fast hemskt smutsig och luktade illa. Min päls var alldeles kletig och tufsig. Djurdoktorn sa, när jag var där sen, att jag hade maskar i magen och då ville jag spotta ut dem direkt! Fy vad äckligt! Jag fick medicin mot det i alla fall. Sen hade visst kylan bitit mig lite extra runt öronen för jag hade frostskador. Nosen var sårig och jag har ärr som värsta busen!

I mitt stödhem fick jag bada! Jag var jättesnäll att bada för jag ville ju bli ren och fin igen! Vattnet var varmt och skönt och inte så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Mina mediciner svalde jag snällt också för jag ville baske mig inte ha några maskar i min mage. Huvva.

I januari fick jag prova att flytta till ett eget hem. De tyckte jättemycket om mig och jag gjorde mitt allra bästa för att vänja mig vid barnen som de hade. Två stycken som inte var så gamla. Jag blev ganska rädd för dem för de rörde sig så fort och lät så högt. Lite ledsen i ögat blev jag men jag fick åka tillbaka till stödhemmet som var jätteglada att se mig igen! Till och med deras hund som gav mig en stor slick i ansiktet! Uff!

I dag, när jag berättar det här, så ligger jag på djursjukhuset. Jag råkade dricka för lite vatten så jag blev förproppad i magen eller nåt sånt. Jag har nånting på mig som kallas för dropp och det är tydligen vatten som kommer in fast inte genom munnen. Märkligt. Doktorn har klämt och bänglat med min mage flera gånger. Jag gillar inte att vara på sjukhuset. Min stödmatte längtar tills jag kommer hem igen och det gör jag med!

//Freddy

Host, host

Milou här...

Jag har ont i halsen. Det gör ont när jag sväljer så jag vill inte äta. Matte säger att jag har halsfluss. Jag åt ju nyss antibiotikatt mot det ju? Varför kommer det tillbaka igen? Dumma fluss! Så det blir inget långt prat idag.

Ville bara berätta att Matte ska köpa extra god mat åt mig så att jag får i mig nåt och sen ska jag få äggula också! Det är för att jag är så liten så om jag går ner i vikt mer så blir jag för smal.

Så halsfluss gör att man blir extra ompysslad och det är ju aldrig fel....

Mysig helg på er alla!

I dag är vi lite ledsna

Milton här...

I dag är vi alla lite ledsna. Stora Vita Vovven har varit till doktorn med Matte i dag. Inte till vår kattdoktor utan till en voffdoktor. Matte har tyckt att Voffen varit så trött och ledsen på sistone och har inte velat gå ut och gå som vanligt. Svårt att hoppa upp i sängen och sånt. Jag har försökt hjälpa lite men hon är ju så TUNG ju. Orkar inte lyfta mer än tippen på hennes svans.

I alla fall. Voffdoktorn sa att hon har nåt som heter "Spondylos". Matte förklarade för mig att Voffens skelett håller på att bygga nya bitar av ben ovanpå de gamla och det gör jätteont. Hon har också fått inflammation i alla musklerna runt höfterna, benen, ryggraden och svansen. Voffen ska äta medicin resten av sitt liv. Det blir länge det för vi katter har bestämt att hon ska leva tills hon blir jättegammal, minst 150 år!

Så i dag har inte Floppen försökt norpa hennes mat och Musse har inte snott hennes favoritplats. Jag har strukit mig extra mycket runt frambenen, för dem har hon inte ont i ännu. Man får ju vara lite försiktig med sin Voff, nu när man har en sån snäll en...

//Kvällsrapport från Milton

Stora Vita Vovven- fostermamma

Hej igen, Milton här. Jag lovade ju att jag skulle berätta om Stora Vita Vovven. Jag minns första gången vi fick träffa henne, jag och Milou. Vi hade nyss kommit till Matte och var ganska så blyga och nervösa. Matte hade satt upp ett galler emellan köket och hallen så att vi skulle få kika på henne i lugn och ro utan att bli rädda. Stora Vita Vovven vajade med svansen och vädrade med nosen. Jisses vad stor hon var! Milous ögon höll på att trilla ur huvudet! Vi satt trygga i Mattes famn och kikade på Vovven som Matte berättade hette Nikki. Plöstligt kastade sig Milou över gallret och höll på att landa på Nikkis huvud! Sen sprang hon iväg och gömde sig under bordet i vardagsrummet.

Jag tyckte nog att Nikki såg ganska så snäll ut jag. Och vit. Jag är ju också ganska vit. Jag minns att jag tyckte att hon var som en jättestor mamma och blev inte ett dugg rädd. Matte tog bort gallret och jag gick fram och nosade på Stora Vita Vovvens tass. Oj vad stor den var. Eller var det kanske jag som var liten? Nikki böjde ner sitt huvud och nosade på mig så att jag trillade omkull. Sen lade hon sig ner och vilade huvudet mot tassarna. Matte sa att hon var van vid katter så jag kunde nog nosa och undersöka bäst jag ville.

Nikki blev min extramamma! Hon är det bästa som finns i hela världen. Jag brukar ligga och gosa och snosa med hennes jättestora svans. Den är så lång och yvig att man kan sova på den. Nikki är alldeles vit och har tjock härlig päls. Ibland blir jag lite övergosig och då brukar Nikki sucka tungt och gå iväg. Varje morgon när hon vaknar så brukar jag slingra mig runt benen på henne så att hon nästan trillar och varje kväll delar jag säng med henne och Matte. Nikki är så snäll. Det spelar ingen roll vad jag gör så säger hon aldrig ifrån.

Milou har blivit lite tuffare hon med. Det tog länge innan hon vågade lita på Nikki. Milou är ju så pytteliten så Nikki är stor som en häst för henne. Men jag har kommit på henne med att gosa med Nikki! En kväll när Milou trodde att ingen såg, så hade hon klättrat upp på Nikkis rygg och låg och tvättade hennes öron! Nikki låg ner och tur var väl det, för annars hade inte Milou tagit sig upp utan stege!

Förra sommaren blev jag lite avundsjuk faktiskt. Det kom tre små kattungar hit, Sune, Zorro och Tummen och DE tyckte att Nikki skulle vara deras mamma! De till och med snuttade på henne. Matte har kort på det men inte i datamackapären så jag kan inte visa det. Jag sprang så klart och berättade det för Matte direkt för små kattungar ska inte snutta på vovvar! Det kan bli farligt för vovven. Så klart blev ju Nikki jättefjantig och trodde att hon hade bäbisar på riktigt! Det är enda gången jag har tyckt att hon var jobbig! Matte fick skaffa medicin till henne till slut så att hon skulle fåna sig och bädda och bängla. Sune, Zorro och Tummen fick INTE snutta mer!

De tre grabbarna har en alldeles egen historia, de med. Matte får berätta den, för jag var inte med då och de var så små när de bodde här så de kunde inte jama rent och göra sig förstådda för oss stora. Milou hälsar att kattungar är bara det äckligaste hon vet så hon gjorde allt hon kunde för att slippa dem. Men Matte berättar säkert!

Floppen, från hängmattan

Jag är den hemligaste katten i gänget. Det är ingen som vet var jag kommer ifrån eller vad jag hette innan jag kom hit. Min historia före jag flyttade in här blir inte så lång men å andra sidan så har jag massor att berätta om hur det är att leva här. Men jag börjar i rätt ände.

Matte vet att jag började dyka upp hemma hos dem våren 2007. Det var framåt maj för det var gräs på baksidan minns hon. En dag så bara promenerade jag in i deras lägenhet genom den öppna balkongdörren. Jag gick fram till Stora Vita Vovven och boffade till henne med huvudet och blinkade snällt och sen gick jag till köket. Både människorna och vovven bara stirrade på mig. Vaddådå? Jag var lite självsäker bara. I köket hoppade jag upp på bordet och sen blev det stereogos med människorna som hade satt sig mittemot varandra. Ingen kattmat hade de, men det gjorde inget för vovvens mat var jättegod!

Jag stannade en stund och sen spatserade jag ut igen. Nästa dag kom jag samma tid (man kan väl klockan) och fick mat, vatten och gos. Det var ett himla trevligt ställe och jag funderade på att flytta in där. De hade ju förvisso en stor voff men den verkade snäll. Jag hade också börjat bli ganska trött och hungrig av att vandra och inte ha någonstans att bo längre. Andra katter blev så sura på mig när jag kom och var ny i reviret. De ville bara bråka och slåss. Kanske säkrast att flytta in hos någon.

Varje dag i flera veckor kom jag och hälsade på och sen en dag så kände jag att det doftade annorlunda hemma hos dem. En katt hade flyttat in! Det var ju Musse, vet jag nu, men då blev jag inte så glad. Jag surade lite för att de skaffat en katt redan och bestämde mig att för att hålla mig borta därifrån i fortsättningen.

En kväll var det riktigt tråkigt väder, regnade och blåste och jag försökte krypa in under några dynor på en balkong för att få lite värme. Det bodde någon där som inte tyckte om katter för en människa kom ut och skrek åt mig och sparkade mig rätt i bröstkorgen så jag flög som en vante in i buskarna bakom deras hus. Det gjorde så jätteont att jag knappt kunde andas och jag kände att något hade gått sönder. Jag var så rädd och vågade inte röra mig utan låg kvar i buskarna och blev blöt och kall. Under natten flyttade jag mig lite längre bort, in under en lada och där stannade jag.

I flera dagar bodde jag under ladan och lyckades fånga mig en mus eller två men det var så svårt att jaga när jag hade ont och jag blev svagare och svagare. Till slut bestämde jag mig för att försöka ta mig till de snälla människorna för nu hade jag jätteont och jag var så hungrig. Jag haltade och smög mig fram i skogen fram till deras balkong. Dörren var stängd och jag jamade och jamade. Till slut kom den lite mindre människan och öppnade och hon var så glad och ropade att jag hade kommit tillbaka! Det verkade som att de hade saknat mig och det var så skönt att få komma in i värmen.

När jag skulle äta så såg de att jag hade svårt att böja huvudet ordentligt och att jag hade problem när jag skulle dricka. Den kvällen fick jag också träffa Musse första gången! Jag tror att han kände på sig att jag inte mådde så bra för vi fräste lite åt varandra men ingen av oss orkade bråka. Han låg på sitt ställe och jag på mitt. Nästa dag fick jag åka till Musses doktor för Matte hade känt att något var fel i min bröstkorg. Veterinären sa att bröstbenet nog fått en spark eller ett slag för det var liksom buckligt och pekade lite åt fel håll. Han trodde att någon människa varit dum emot mig. Jag försökte nicka och berätta att han hade rätt. Lite för smal var jag också för att jag varit ute så länge.

Matte sa att de hade ringt till polisen och anmält mig. Då blev jag lite sur! Trodde hon att jag var nån skurk eller?! Men hon förklarade att man ska göra så om man hittat en katt så att den riktige ägaren kan komma och hämta hem en. Sen frågade Matte alla grannarna och satte upp lappar. Ingen ägare kom och fastän Matte och Husse sagt att jag inte kunde få stanna där så hann de bli så kära i mig så när de pratade med polisen som sa att ingen ägde mig så fick jag stanna där i alla fall.

Jag och voff blev jättebra vänner och jag ska berätta om vad vi brukar göra på sommaren. Men inte idag...då blir det ju inget kvar till sen.

//Floppen hälsar från hängmattan