söndag 26 april 2009

Musses resa, del 2

Jag har fått veta senare att jag var borta i flera veckor och ingen vet riktigt var jag var någonstans, allra minst jag. Såret på benet började läka ihop men det gjorde fortfarande ont när jag gick på det. Mitt öra kliade så mycket att jag hade råkat klia sönder det och det var en massa fastkletat blod på min kind. Det värsta var att kliet hade flyttat till ögat och nosen också. Det rann lite blod ur min näsa och det luktade så illa inuti! Jag lyckades hitta vatten här och där och en gång smög jag mig fram till en matskål som stod ute vid en balkong och åt upp alltihop. Å gud vad jag var hungrig!

Sen plötsligt en eftermiddag så tyckte jag att husen började se bekanta ut igen. Mitt hjärta började slå jättefort och jag ökade på stegen. Kunde det vara sant? Hade jag hittat hem igen? Jag sprang sista biten och blev mött av barnen som blev jätteglada åt att se mig! Å vad härligt! Jag spann som en tok och ville bara in, in, in och få mat och bli tvättad och...

Hur kunde jag glömma?

Det första jag fick höra var hur ful jag var och hur hemsk jag såg ut. Jag hörde ägaren prata i telefonen med någon och sa att "kattfan" hade kommit tillbaka och nu fick nån ta honom för hon iddes inte längre. Hon gav mig torrfoder som smakade som rena himmelriket för mig men det svårt att äta för det var så kletigt i näsan och svårt att andas. Jag hade försökt tvätta mig men det blev liksom inte bättre. En av barnen tog en borste och borstade igenom hela min päls och fick bort alla barr ur den. Å vad skönt det var! Hon var snäll med mig. Hon försökte torka bort kletet på min kind med lite blött papper, men då gjorde det så ont att jag nog fräste lite åt henne. Det var inte meningen att skrämmas, men det gjorde ont. Ägaren sa att jag var elak och skulle bort därifrån.

Nästa dag så ringde det på vår dörrklocka och in kom tre människor. Två vuxna och ett lite äldre barn. De såg så snälla ut! Den som var lika stor som min lillmatte böjde sig ner och jag skuttade rätt i famnen på henne. Jag klättrade fram och tillbaka i armarna på alla tre och spann, spann, spann! Tänk om det var de som skulle ta mig bort därifrån? De såg så snälla ut att jag hoppades det! Borta kunde inte vara så farligt om de var med? Den vuxna som nu är min Matte tittade i mitt ansikte och i mitt öra och jag såg att hon såg arg ut. Hon sa inget till min Ägare men hon gav en blick till mannen och sen sa de att jag fick följa med dem därifrån direkt!!

Jag fick åka bil med dem och det var lite läskigt, men samtidigt himla spännande. Nya Matte ringde till djurdoktorn direkt och sa att vi måste få komma med en gång för att jag hade "skabb" i öronen. Undrar om det var mitt kli hon pratade om? Veterinären undersökte mig och det gjorde så himlans ont! Till slut fick jag ett stick och så somnade jag. Matte har berättat att doktorn rengjorde mitt öra, öga och runt nosen så gott det gick. Jag hade detta "skabb" som blivit en infektion som gått ner i ögat och nosen. Såret på benet fick de ha sönder lite och rengöra och så fick jag penicillinsalva till det och ett fint bandage. Jag fick en himla massa mediciner som Matte skulle ge två gånger varje dag mot infektion.

Min mage var visst alldeles trasig också sa Matte, för jag hade fått så dålig mat. Åhå, tänkte jag, var det därför jag jämt blev smutsig där bak när jag varit på toa? Så då fick jag speciell mat också. Doktorn gav mig vitaminer medan jag sov och extra vatten under pälsen. Mina ögon höll på att trilla ur huvudet när Matte berättade det! Vatten under pälsen! Veterinären sa att gamla Ägaren inte skött om mig så bra och att det kunde ta lång tid innan min mage blev bra igen. Alldeles för smal var jag också. Lite sämre luktsinne kunde jag också få pga kliet i näsan. Annars tyckte han att jag var en väldigt fin kisse som säkert skulle repa sig!

Vi åkte hem medan jag fortfarande sov och lillmatte bäddade ner mig mjukt och skönt när vi kom fram har Matte berättat. Lillmatte vaktade mig så att inget skulle hända mig medan jag sov. Vilken tur jag hade...Härifrån skulle jag aldrig rymma eller bli ivägskrämd av någon, det visste jag. Här skulle jag stanna så länge jag bara fick.

//Musse

torsdag 23 april 2009

Musses resa, del 1

Jag minns en kväll när Ägaren, min gamla, kom hem med flera skramliga påsar och sa till barnen att de fick lägga sig för hon skulle ha fest och hon skulle gå ut och då ville hon inte ha en massa ungar rännande. Jag visste inte riktigt vad fest var, så när det hade börjat gick jag in i köket för att titta. Flera vuxna människor satt vid köksbordet och drack saker som luktade väldigt illa och rökte något som luktade ännu värre. Jag tyckte det var väldigt otäckt när de pratade så högt och spelade så hög musik att det gjorde ont i mina öron. Det luktade så illa överallt också.

Det stack i min näsa och jag tänkte gå ut ur köket men passade på att gå förbi matskålen. Den var tom och jag jamade till Ägaren att jag var hungrig. Ägaren kom fram till mig och skrek åt mig att försvinna ur köket. Ägaren vinglade och såg konstig ut i ögonen så jag blev lite rädd. När jag blir rädd blir jag som fastfrusen, så jag kunde inte röra mig. Då blev Ägaren ännu argare, lyfte upp mig och kastade ut mig genom ytterdörren. Jag tycker inte så mycket om att vara ute. Jag brukar gå ut ett par minuter, aldrig långt, och sen komma in igen. Nu kunde jag inte komma in för Ägaren hade stängt dörren. Hungrig var jag också.

Lite längre bort var det något som rörde sig och jag blev nyfiken. Jag gick dit och det var en annan katt! Jag är ganska snäll av mig så jag tänkte att jag skulle gå fram och hälsa. Kanske den visste var den fanns mat? Oj, vad den fräste åt mig! Den började jaga mig och jag blev jätterädd och sprang och sprang. Plötsligt hoppade den främmande katten på mig och bet mig i benet! Det gjorde jätteont och jag vände mig om och slog till den med tassen rätt över nosen. Då sprang den iväg och jag kunde andas ut. Jag försökte tvätta blodet från mitt ben samtidigt som jag såg mig omkring. Det var en massa träd runt omkring mig och jag hade ingen aning om var jag var. Så här långt hemifrån hade jag inte gått förut. Hur skulle jag nu hitta hem igen?

Jag började gå och försökte nosa i luften efter något som doftade välbekant men det var en massa nya lukter som jag inte visste vad det var. Det gjorde ont i mitt sår så jag bestämde mig för att vila ett tag. Jag lade mig under en gran och somnade så småningom. Det var sommar så jag frös inte så jättemycket utan var mest rädd och kände mig ensam. Egentligen ville jag ju inte gå hem heller. Jag fick så lite mat där. Ägaren var så arg hela tiden och skrek åt mig och sina barn. Jag hörde någon säga att Ägaren var "missbrukare", och på den tiden visste jag inte vad det var.

Nästa morgon vaknade jag av att det kliade så hemskt i mitt ena öra. Det kändes som om något krupit in där och jag kliade och kliade och försökte skaka ut vad det nu var. Jag ställde mig upp och benet gjorde jätteont. Det kändes som att jag bara ville lägga mig ner och gny men jag var för hungrig för att ligga still. Sakta, sakta började jag gå åt det håll jag kommit ifrån men allt såg så annorlunda ut nu när det var dag. Bara en massa träd överallt och marken var täckt av barr, små stenar och pinnar. Det fastnade barr i min långa päls och det stack men jag fick inte bort dem, det bara tjorvade ihop sig. Jag gick och gick men såg inget hus som såg bekant ut. Jag började undra om jag gick åt fel håll så jag vände om igen.

När kvällen kom orkade jag inte längre utan la mig under ett träd igen. Jag hade hittat en pöl med vatten tidigare och druckit och druckit så jag kände mig inte lika hungrig, men så himla trött. Jag hade blod på ena tassen för jag hade lyckats klia sönder mitt öra, men jag kunde inte sluta klia för det. Det var hemskt vad det kröp i mitt öra och det kändes som om det kröp i nosen också. Natten kom och det började regna. Jag längtade till och med tillbaka till min Ägare nu. Allt måste vara bättre än det här.


Skulle jag aldrig hitta tillbaka igen?




//I sängen idag var Musse

onsdag 22 april 2009

Min tur


Hej på er, Milou här! Det är jag som är vaktkatten här. Varje morgon och varje kväll går jag samma runda för att kolla att allt är som det ska vara. Det är väldigt viktigt för mig att saker och ting är rätt och i ordning. Jag tycker inte om när det är annorlunda eller nytt, om det inte är en ny gosig bädd eller godis förståss!


Jag är ju syster till Milton och nu tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv medan han är ute i kattgården. Matte har sin kompis hund på besök och då vill jag inte vara där ute. Hon är också stor och vit, men lite för pussig för min smak.


När jag var jätteliten bodde vi ju hos en tant som inte var så snäll och det var inte hennes barn heller. Jag tycker inte om barn, de skrämmer mig. Tänk om de lyfter upp mig i svansen och snurrar mig runt, runt, högt uppe i luften? Så gjorde de dumma barnen. Eller när de klämde fast mig i en dörr för att de hade så bråttom och inte såg vad de gjorde? Matte tror att de råkade klämma mig, att det inte var meningen. I alla fall hoppas hon att det inte var med mening. Vem skulle vara så elak? Jag minns inte varför, men det gjorde väldigt ont. Hela mitt ben värkte och svansen kändes jättekonstig. Ungefär som när man legat på en tass för länge så den liksom försvinner?


Milton sa till mig att min svans hade blivit krokig! Jag var tvungen att försöka snurra och vrida för att se det och jag blev så ledsen när jag såg hur det såg ut. Sen när jag försökte gå så kunde jag inte använda mitt ben! Jag försökte och försökte men det gjorde så ont att jag bara skrek. Jag ville laga mitt ben men inte visste jag hur man gjorde. Istället fick jag ligga stilla så gott jag kunde, tills det gick över. Det är inte så roligt att ligga stilla och försöka vila när man är ute och man fryser. Milton försökte värma mig men han hade ju knappt någon päls.


Den där dagen när vi fick flytta till Matte, var den bästa dagen i mitt liv! Oj, vad jag försökte springa med mitt trasiga ben för att fort, fort komma in och bort från barnen. Våran Matte tog mig till djurdoktorn nästan direkt och han sa att jag aldrig skulle bli riktigt hel igen. Någonting i mitt bäcken gick sönder och jag kommer alltid att halta. Svansen är krokig, men Matte säger att jag är sötast i hela världen ändå. Doktorn sa att det hade läkt ihop fel och han var så arg för att ingen kommit med mig förut. Då tänkte jag nästan bita honom! Det var ju inte Mattes fel! Men jag lugnade mig när hon berättade allt för honom. Han är också en snäll människa.


Matte säger att jag är av en robustare sort än min bror. Jag är som en björnunge. Liten till växten, men stadig med korta, kraftiga ben. Jag och brorsan är inte ett dugg lika! Inte till sättet heller. Han är så kramig med Stora Vita Vovven. Jag vågar inte riktigt gosa med henne, tänk om hon klämmer mig? Ibland har jag faktiskt tvättat hennes öron när hon sover, för då ligger hon stilla. Andra katter än de som bor här, gillar jag inte. Pyttesmå katter, bäbisar, tycker jag är jätteläskiga. Jag vet inte riktigt varför? Matte brukar säga att jag är väldigt misstänksam och det kan nog stämma. Jag fick ju lära mig att ingen går att lita på, utom Matte och de som hon säger är Snälla Människor.


Det bästa jag vet är på kvällen när matte sitter vid datorn. Då brukar jag krypa upp i knät och ha min tvättritual. Jag ålar som en orm åt alla håll och kanter och Matte håller i mig så jag inte ska ramla. Jag brukar tvätta hennes tröja som tack för att hon hjälper mig. Jag får en massa ludd på tungan men man får ju vara lite bussig. Nu ska jag gå ut och sola för brorsan har kommit in och lagt sig på datorskärmen så nu får jag inte vara ifred längre. En annan gång ska jag berätta om när jag rymde ut genom stora dörren! Det var mörkt och kallt och...men, en annan gång!


//Milou


måndag 20 april 2009

Mer om Milton


Hej igen...Milton här. Idag ska jag inte bli så långrandig för min matte hostar så tangentbordet hoppar och är röd om kinderna som en sån där fågel på julkorten matte brukar få, domarherre? Nåt sånt i alla fall. Var var vi någonstans?

Jag längtade bort ifrån stället där jag bodde. Jag var jämt hungrig och rädd. Min päls var så tunn att jag frös och nös hela den våren. Vi hade ingenstans att ta vägen och vi fick inte komma in. Tidigt på morgonen fick vi gå ut, när barnen gick till skolan. Ibland fick vi inte komma in på natten heller. Människan med de varma händerna kom förbi allt oftare och tittade till oss och hon hade med sig en yngre människa också. Hon brukade ta upp mig och min syster och hålla oss innanför sin jacka så att vi skulle bli varma. Det brukade rinna vatten nedför kinderna på dem och de var så ledsna på min ägare. Varför tog hon inte hand om oss? Varför fick vi så lite mat? Varför fick vi inte vara inne?

En dag så kom det flera människor till vår dörr. De frågade min ägare om de fick köpa oss. De försökte prata med min ägare och berätta vad de hade sett, vad barnen gjort emot oss, hur de slagit oss och jagat oss. Min ägare blev väldigt arg. Hon pratade inte på samma sätt som den snälla människan och de förstod inte vad den andra sa. Min ägare skrek en massa fula ord och smällde igen dörren och snälla människan fick gå.

Matte har senare berättat för oss att hon ringde till polisen och försökte få dem att hjälpa till. Sen ringde hon till nån sorts inspektörer från miljökontoret. Det tycker jag var bra. Våran miljö behövde verkligen inspekteras. Ingen kom och tittade på vår miljö. Sen brukar matte sucka och säga att inget hände. Vi fick ingen hjälp.

Några dagar efter att min ägare skrek så tog barnen oss i famnen och bar oss bort mot äppelträdet utanför snälla människan. Oj, tänkte jag, ska vi få leka där? Men de gick ända fram till dörren och ringde på en knapp. Någonting där innanför dörren skällde väldigt högt och vi blev jätterädda. Snälla människan öppnade och barnen satte över både mig och min syster i hennes famn. De ville ha pengar för oss och snälla människan vände upp och ner på hela sin lägenhet för att få ihop pengar. Hon gick till och med till tanten i huset brevid och lånade lite. När barnen hade gått stod snälla människan med oss i famnen och blev alldeles blöt i ansiktet.

Vi hade andra namn hos min gamla ägare men där i hallen fick jag mitt riktiga namn- Milton. Min syster fick sitt namn- Milou. Så hamnade vi i snälla människans hem.

Snälla människan är ju så klart Matte, men det hade ni räknat ut va? Det som skällde i hallen var Stora Vita Vovven, men det berättar jag om en annan gång.

//Milton






söndag 19 april 2009

Presentation av gänget

Vid tangenterna sitter vår matte och hon har lovat att skriva ner allt precis som vi berättar det. Under allt som skrivs kommer den som berättar att ha sitt namn. Vi ville starta den här bloggen för att berätta om våra liv innan vi hittade hit till Kattgården och dela med oss av det vi hör av andra katter som kommer förbi här utanför. Ibland är det ett himla mjauande utanför staketet.

Var och en får presentera sig själv tänkte vi...Hoppas att ni som läser ska tycka att det är roligt, ledsamt, intressant, svamligt och tänkvärt!

I soffan i dag:

Milton