Mer om Milton

Hej igen...Milton här. Idag ska jag inte bli så långrandig för min matte hostar så tangentbordet hoppar och är röd om kinderna som en sån där fågel på julkorten matte brukar få, domarherre? Nåt sånt i alla fall. Var var vi någonstans?

Jag längtade bort ifrån stället där jag bodde. Jag var jämt hungrig och rädd. Min päls var så tunn att jag frös och nös hela den våren. Vi hade ingenstans att ta vägen och vi fick inte komma in. Tidigt på morgonen fick vi gå ut, när barnen gick till skolan. Ibland fick vi inte komma in på natten heller. Människan med de varma händerna kom förbi allt oftare och tittade till oss och hon hade med sig en yngre människa också. Hon brukade ta upp mig och min syster och hålla oss innanför sin jacka så att vi skulle bli varma. Det brukade rinna vatten nedför kinderna på dem och de var så ledsna på min ägare. Varför tog hon inte hand om oss? Varför fick vi så lite mat? Varför fick vi inte vara inne?

En dag så kom det flera människor till vår dörr. De frågade min ägare om de fick köpa oss. De försökte prata med min ägare och berätta vad de hade sett, vad barnen gjort emot oss, hur de slagit oss och jagat oss. Min ägare blev väldigt arg. Hon pratade inte på samma sätt som den snälla människan och de förstod inte vad den andra sa. Min ägare skrek en massa fula ord och smällde igen dörren och snälla människan fick gå.

Matte har senare berättat för oss att hon ringde till polisen och försökte få dem att hjälpa till. Sen ringde hon till nån sorts inspektörer från miljökontoret. Det tycker jag var bra. Våran miljö behövde verkligen inspekteras. Ingen kom och tittade på vår miljö. Sen brukar matte sucka och säga att inget hände. Vi fick ingen hjälp.

Några dagar efter att min ägare skrek så tog barnen oss i famnen och bar oss bort mot äppelträdet utanför snälla människan. Oj, tänkte jag, ska vi få leka där? Men de gick ända fram till dörren och ringde på en knapp. Någonting där innanför dörren skällde väldigt högt och vi blev jätterädda. Snälla människan öppnade och barnen satte över både mig och min syster i hennes famn. De ville ha pengar för oss och snälla människan vände upp och ner på hela sin lägenhet för att få ihop pengar. Hon gick till och med till tanten i huset brevid och lånade lite. När barnen hade gått stod snälla människan med oss i famnen och blev alldeles blöt i ansiktet.

Vi hade andra namn hos min gamla ägare men där i hallen fick jag mitt riktiga namn- Milton. Min syster fick sitt namn- Milou. Så hamnade vi i snälla människans hem.

Snälla människan är ju så klart Matte, men det hade ni räknat ut va? Det som skällde i hallen var Stora Vita Vovven, men det berättar jag om en annan gång.

//Milton