Min tur

Hej på er, Milou här! Det är jag som är vaktkatten här. Varje morgon och varje kväll går jag samma runda för att kolla att allt är som det ska vara. Det är väldigt viktigt för mig att saker och ting är rätt och i ordning. Jag tycker inte om när det är annorlunda eller nytt, om det inte är en ny gosig bädd eller godis förståss!

Jag är ju syster till Milton och nu tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv medan han är ute i kattgården. Matte har sin kompis hund på besök och då vill jag inte vara där ute. Hon är också stor och vit, men lite för pussig för min smak.

När jag var jätteliten bodde vi ju hos en tant som inte var så snäll och det var inte hennes barn heller. Jag tycker inte om barn, de skrämmer mig. Tänk om de lyfter upp mig i svansen och snurrar mig runt, runt, högt uppe i luften? Så gjorde de dumma barnen. Eller när de klämde fast mig i en dörr för att de hade så bråttom och inte såg vad de gjorde? Matte tror att de råkade klämma mig, att det inte var meningen. I alla fall hoppas hon att det inte var med mening. Vem skulle vara så elak? Jag minns inte varför, men det gjorde väldigt ont. Hela mitt ben värkte och svansen kändes jättekonstig. Ungefär som när man legat på en tass för länge så den liksom försvinner?

Milton sa till mig att min svans hade blivit krokig! Jag var tvungen att försöka snurra och vrida för att se det och jag blev så ledsen när jag såg hur det såg ut. Sen när jag försökte gå så kunde jag inte använda mitt ben! Jag försökte och försökte men det gjorde så ont att jag bara skrek. Jag ville laga mitt ben men inte visste jag hur man gjorde. Istället fick jag ligga stilla så gott jag kunde, tills det gick över. Det är inte så roligt att ligga stilla och försöka vila när man är ute och man fryser. Milton försökte värma mig men han hade ju knappt någon päls.

Den där dagen när vi fick flytta till Matte, var den bästa dagen i mitt liv! Oj, vad jag försökte springa med mitt trasiga ben för att fort, fort komma in och bort från barnen. Våran Matte tog mig till djurdoktorn nästan direkt och han sa att jag aldrig skulle bli riktigt hel igen. Någonting i mitt bäcken gick sönder och jag kommer alltid att halta. Svansen är krokig, men Matte säger att jag är sötast i hela världen ändå. Doktorn sa att det hade läkt ihop fel och han var så arg för att ingen kommit med mig förut. Då tänkte jag nästan bita honom! Det var ju inte Mattes fel! Men jag lugnade mig när hon berättade allt för honom. Han är också en snäll människa.

Matte säger att jag är av en robustare sort än min bror. Jag är som en björnunge. Liten till växten, men stadig med korta, kraftiga ben. Jag och brorsan är inte ett dugg lika! Inte till sättet heller. Han är så kramig med Stora Vita Vovven. Jag vågar inte riktigt gosa med henne, tänk om hon klämmer mig? Ibland har jag faktiskt tvättat hennes öron när hon sover, för då ligger hon stilla. Andra katter än de som bor här, gillar jag inte. Pyttesmå katter, bäbisar, tycker jag är jätteläskiga. Jag vet inte riktigt varför? Matte brukar säga att jag är väldigt misstänksam och det kan nog stämma. Jag fick ju lära mig att ingen går att lita på, utom Matte och de som hon säger är Snälla Människor.

Det bästa jag vet är på kvällen när matte sitter vid datorn. Då brukar jag krypa upp i knät och ha min tvättritual. Jag ålar som en orm åt alla håll och kanter och Matte håller i mig så jag inte ska ramla. Jag brukar tvätta hennes tröja som tack för att hon hjälper mig. Jag får en massa ludd på tungan men man får ju vara lite bussig. Nu ska jag gå ut och sola för brorsan har kommit in och lagt sig på datorskärmen så nu får jag inte vara ifred längre. En annan gång ska jag berätta om när jag rymde ut genom stora dörren! Det var mörkt och kallt och...men, en annan gång!

//Milou