Ge bättre förslag!

Om ni klickar på rubriken så kommer ni till en tidningsartikel som diskuteras över hela kattsverige idag. Jordbruksministern har bestämt att djurskyddslagen ska ses över.

Vi tycker att alla som arbetar med katter ska sätta sig ner och skriva. Vi behöver alla skicka seriösa förslag på bättre metoder att få bukt med problematiken runt hemlösa katter.

Jag uppmanar alla katthem, föreninger, djurrättsorganisationer och kattägare att gå samman och hjälpas åt med detta. På http://www.kattforum.se/ har man påbörjat arbetet redan. Gå med och hjälp till!

Nu har vi chansen att vara med och påverka! Ju fler som engagerar sig desto större möjlighet finns det att vi faktiskt blir hörda!

Houdini, släng dig i väggen

Matte har varit väldigt irriterad på Milou här ett par dagar. Hon har inte fått vara i Kattgården med oss andra om inte hon själv kunnat vara med. Milou behöver nämligen barnvakt!

Den knäppa lilla systern jag har, bestämde sig för att leka utbrytarkung häromdagen! Hon klättrade upp på högsta hyllan i Kattgården och började nosa som en lite tok. Sen, och jag trodde inte mina ögon, började hon GNAGA på nätet som är tak över alltihop! Jag rusade till Matte och skvallrade bums, för jag vet att vi inte får smita ut så där.

När Matte kom ut spatserade Milou omkring på takbjälkarna och var mäkta mallig! Matte såg helt förskräckt ut och rusade ut och försökte få Milou att hoppa ner till henne. Tssss....aldrig, tyckte Milou. Till slut fick Matte klättra upp på det rangliga staketet som är utanför Kattgården och försöka lyfta ner Milou.

Pust och stånk. Matte beväpnade sig med björntråd och sax och började sy igen hålet som Milou gjort. Sen drog hon fast det några extra varv och kände efter med sopkvasten att nätet inte gick att få loss. Nöjd och belåten gick hon in igen.

I dag blev Matte lite arg tror jag. Jag kom inspringade och skvallrade till henne att Milou smitit ut igen och hon blev alldeles röd i ansiktet när hon såg att ingen Milou fanns i Kattgården. Däremot ett hål i taket. Milou hade bara valt ut ett annat ställe att gnaga sönder. Matte rusade ut och såg att Milou spatserade omkring i trädgården på väg mot grannens baksida. Grannen har en hund. En stor hund.

Matte försökte locka på henne. Matte försökte smyga efter henne. Milou sprang iväg, lätt som en fjäder runt en buske och PANG!!! Rätt i benen på grannens hund!! Mrrrrääääh, bräkte Milou och tittade på Matte som liksom frusit fast där hon stod. Grannens hund sa voff? och undrade vad alla pysslade med. Han är alltså en snäll skällis.

Matte kastade sig framåt och lyckades precis fiska upp Milou i famnen innan hon lyckats smita förbi granne med hund. Stor dramatik och jättesur Milou. Hennes utflyktsplaner för dagen förstördes av en Skällis.

Matte har varit och köpt nytt nät idag. Det är hårdare och lite vasst. Hönsnät säger hon att det heter. Jag hade ingen aning om att höns ser ut så där rutiga?

Man lär sig nåt nytt varje dag,

//Milton

Humlorna säger det är sommar

Vi övertalade Matte att lägga in det här inlägget från sin egen blogg. Tyckte det var rätt tid att göra det nu! Det handlar om sommarkatter och nu är det sommar säger Äppelträdet och Humlorna...

Slänger du ut barnet och hunden också när sommaren är slut?

Dialog mellan en mamma och hennes barn:

- Mamma, vi vill ha en katt, vi vill ha en katt, vi vill ha en katt!!!!
- Vi kan inte ha en katt lilla vän, vi bor i hus/lgh/har för fina möbler, för litet hus, för lite tid osv.....
- Mamma, vi VILL HA EN KATT, VI VILL HA EN KATT VI VILL VILL VILL!!!!! *gråt i massor och mängder*
- Nåja, vi kan ju en ute i stugan i sommar......

VARFÖR skaffar sig människor sommarkatter?? VARFÖR ger de efter för ungarnas tjat? Varför ser de inte ansvaret som kommer med att ta hand om en levande varelse? Varför ser de skillnad på en katt, hund, fågel eller fisk? VARFÖR tror de att det är helt okej att åka hem från stugan UTAN att ta med katten som i god vård lever upp till 15-20 år??

De vanligaste ursäkterna är:"En katt klarar sig alltid" NEJ, det gör den INTE. Den fryser ihjäl, den hittar inte föda (några möss är inte nog) den blir sjuk i skabb och mask, den blir uppäten av räven, förgiftad eller skjuten av den som inte gillar katter osv i all oändlighet....Jag har sett katter som varit nära döden av svält ,uttorkning, skadade, eländiga, så fulla av mask att de spytt upp krälande högar.

Så vad händer då? Den lilla söta kattflickan växer upp, blir könsmogen, parar sig (då ingen sommarkattsägare kastrerar den), får 5-8 ungar ett antal ggr/år. Dessa ungar växer upp och allt börjar om igen och sen har man en kattkoloni efter några år."Någon annan tar hand om den"

Vad är det som gör att en del människor tror att de kan slippa sitt ansvar? Kanske för att det skydd som finns i lagen för våra fyrfota djur är tandlöst. Jovisst, lagen finns, men vad är straffpåföljden om man bryter mot den? I princip ingen alls. Om du ens lyckas hitta någon myndighetsperson som orkar bry sig. Det är ju bara en katt. Missförst mig rätt: Det FINNS engagerade veterinärer, poliser, djurskyddsinspektörer mm men tyvärr är de få och svåra att finna. Om man väl lyckas hitta dem så kommer nästa svårighet: Vem ska göra vad? Vem ska anmäla? Vem ska agera? Vem är ansvarig? Det blir ett evigt bollande emellan de olika myndigheterna.

Vårt land är fullt av katthem, ideella föreningar och människor som tar hand om andras ansvar. Jag är en av dem. Så vad gör man då om man vill ta sitt ansvar? Man KASTRERAR (om den inte ska gå i avel), ID-MÄRKER OCH VACCINERAR sin katt. Man ger den ett hem så länge den lever. Veterinärvård, mat, omsorg och kärlek. Man kollar innan man köper sin katt om man är allergisk!! Man provar umgås med olika katter, för man kan reagera på en, men inte på en annan. Allergenerna är olika.

Summan av kardemumman är den att alla liv är lika och bör värderas lika.

Köp en nalle om ungarna tjatar.

Vaktkatt!

Jag hörde Mattes kompis R skvallra i går att det är vanligare att svartvita katter vaktar mer än andra. Oj..vilken nyhet för mig. INTE. Jag är jättesvartvit och jag har faktiskt gått vaktkattsutbildning onlajn. Lite har jag tjuvläst i Sippos manualer också.

Jag har alltid vaktat. När jag var liten fick jag vakta brorsan så att han inte skulle bli påkörd eller falla ner från ett träd. Bara för att han har långa bakben så trodde han ibland att han var en apa. Jag har också ett mycket genomträngande ljud som är bra att ha när man måste larma om oegentligheter i ens närhet. Matte säger att jag bräker som ett får. Ja? Tror hon att agentkatter jamar kanske? Hur hemligt skulle det vara?

Jag gillar verkligen inte när saker flyttas eller när Matte har satt nåt i vägen för mina kontrollpunkter i hemmet. Hon kom på den briljanta idén att ställa en lampa i fönstret en gång. Vad ska det vara bra för? Ljus kommer ju faktiskt in genom fönstret, så varför ha ännu mer? Typiskt onödig människogrej. I alla fall så skulle jag hoppa upp i köksfönstret för att kontrollera så att inte grannens katt satt utanför och vad händer? Jag hoppar rätt i lampsaken som åker i backen med dunder och brak!

Jag blev så förskräckt att jag glömde helt hur min runda varit hittills och fick börja om från början. Jag är ruskigt bra på att mörda lampor om ni frågar mig. Man kan inte ha en massa onödigt bjäfs i vägen när man ska smyga som en ninjakatt genom lägenheten för att se att allt är okej. Jag gör det varje kväll. Enda gången jag inte gjorde det var när jag var sjuk men då var brorsan snäll och vickade för mig.

Tur för honom det. Jag må vara liten men hu vad jag kan vara bestämd.

Over and out,

The Catagent Scout

Kattungar i nöd

Tidigare i kväll fick vi ett larm om att man hittat kattungar på ett industriområde här i staden. Vi vet inte hur många, hur gamla, eller om mamman är med dem.

Bor du norr om Skellefteå- tveka inte att höra av dig till Kattakuten! Familjen måste få komma inomhus genast. Om du eller någon du känner har möjlighet att ta in dem tillfälligt eller under längre tid så är det till enorm hjälp. Läs mer på hemsidan!

http://www.kattinorr.se/
info@kattinorr.se

Hemlöse Gunwald behöver dig

Hej alla! Jag heter Gunwald och är en kattherre i mina bästa år. Jag söker en egen soffa att mysa i. Jag har varit hemlös ett tag och söker nu en egen soffa att sträcka ut mig i.

Jag gillar att vara ute och sträcka på mig. Det måste man om man är så stor, stark och muskulös som jag är! Vill känna vinden i pälsen och gräs under tassarna, medan det är varmt ute.

En egen matte eller husse är allt jag önskar just nu. Jag vill bara kela och vara med mina människor så det är bra om du inte har en annan katt hos dig när jag flyttar in. Jag vill vara din enda katt! Stödmatte säger att jag är en kelgris, men hur går det ihop att vara katt och gris samtidigt? Ibland säger människor de konstigaste saker...

Om jag får bo hos dig så lovar jag att jag ska stanna hos dig så länge jag får och till och med låta bli att släpa in döda råttor. I och för sig tycker ju jag att det är snällt av mig att jaga till hela familjen, men jag vet att människor kan vara lite känsliga för sånt.

Stor kram från Gunwald

Kontakta info@kattinorr.se för att boka en träff med charmtrollet! Sprid gärna ut Gunwalds längtan efter ett eget hem i era bloggar och på hemsidor.

Änglakatt

I dag går alla våra nospussar och tasskramar till Freddy. Han blev akut sjukare i går och veterinären sa att han hade fått svår Epilepsi. Han hade över 20 anfall natten till i dag. Det är med en stor klump i halsen jag skriver att han fått vandra över regnbågsbron tidigare i dag. Veterinären bedömde det som att han var såpass allvarligt sjuk att det inte skulle gå att medicinera honom till ett värdigt liv. Sen var ju hans mage trasig också och det var osäkert om hans sjuka kropp ens skulle kunna ta upp någon medicin.

Hans liv var inte enkelt och lätt. Vem vet vilka strapatser hans kropp fått stå ut med innan han togs om hand av vänliga människor?

En liten tröst i detta är att han i alla fall hann känna på hur det är att leva i en varm, ombonad, kärleksfull miljö med både katt- och hundkompisar. Han var en sån tacksam liten själ som godmodigt betraktade tillvaron från värmen i soffan.

Han är saknad.

När det är dåligt väder

Japp. Vattnet i sjön är lika blött som det i Kattgården. Floppen och Stora Vita Vovven gjorde en Sippoisk inspektion tidigare idag och har dokumenterat det hela nogsamt. I alla fall Voffen. Floppen kände inte för att bada, bara...







Idolbild av mig! Tagen i dag, när jag vaktade Mattes muffins så att...ehm...ingen skulle ta dem.

Här ligger jag och snarkar i Mattes fåtölj i väntan på att vi ska se på film. Hon får nog ta en stol ifrån köket eller nåt. Undrar vad vi ska se i kväll. Jag vill se en spännande film! Jag brukar titta på en djurkanal på tv'n med Matte. Fast oftast somnar jag efter en stund, om det inte är program där de räddar katter och hundar! Då är jag på helspänn- man måste ju höra vad de säger! Jag är riktigt duktig på att förstå utrikiskt jamande jag. Begåvad OCH söt! Det ni...

Nu säger Matte att jag inte får skryta mer. Pfft! Så ofint.

//Hälsar Milou från fåtöljen

Katten Freddy berättar

Hej på er!

Jag har bott vid ett matställe i en liten stad inte långt härifrån. På bilden till höger ser ni hur jag bodde. Inte i ett eget hus utan bakom restaurangen där man slänger sopor och skräp. Jag vet att människorna som jag tjuvlyssnade på pratade om "jul" och "nyår" och smällare. Visste inte riktigt vad det betydde. Det var så kallt med massor av vitt på marken. Ingen vet riktigt hur jag hamnade där heller. Jag frös hela tiden för jag kunde inte gå in och värma mig eller sova någonstans. Mat hade jag ingen förrän de glömde locket till soptunnan och jag kunde rota där i. Tror inte att maten var så frisk för jag fick ont i magen, men jag var så hungrig så jag åt ändå. Jag gömde mig när jag hörde att det kom någon för jag visste att alla människor inte var så snälla. Tiden gick och jag var så ledsen och ensam.

Sen en dag kom det en person och hittade mig och började ge mig mat där ute. Efter några dagar blev jag så nyfiken på människan och glad för den goda maten att jag började gosa! Jag är en ganska gosig typ egentligen. Jag älskar att mysa! Människan förstod ju att jag var borttappad på nåt vis och frågade runt bland andra människor. Ingen kände igen mig. En dag såg människan en stor lapp med namnet Kattakuten på. Bra ställe att ringa till om man har hittat en katt, tänkte människan och gjorde det. Min stödmatte har berättat att jag då varit där bakom matstället i 15 dagar innan Kattakuten lyckades hjälpa mig. Efteråt har det ringt personer som sagt att de sett mig ända sen sommaren innan, men ingen gjorde något för alla trodde att jag bodde i närheten.

Efter mycket klurande och funderande på var jag skulle få bo tillfälligt, så kom Kattakuten och hämtade mig. De tyckte att jag var så fin och vacker, fast hemskt smutsig och luktade illa. Min päls var alldeles kletig och tufsig. Djurdoktorn sa, när jag var där sen, att jag hade maskar i magen och då ville jag spotta ut dem direkt! Fy vad äckligt! Jag fick medicin mot det i alla fall. Sen hade visst kylan bitit mig lite extra runt öronen för jag hade frostskador. Nosen var sårig och jag har ärr som värsta busen!

I mitt stödhem fick jag bada! Jag var jättesnäll att bada för jag ville ju bli ren och fin igen! Vattnet var varmt och skönt och inte så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Mina mediciner svalde jag snällt också för jag ville baske mig inte ha några maskar i min mage. Huvva.

I januari fick jag prova att flytta till ett eget hem. De tyckte jättemycket om mig och jag gjorde mitt allra bästa för att vänja mig vid barnen som de hade. Två stycken som inte var så gamla. Jag blev ganska rädd för dem för de rörde sig så fort och lät så högt. Lite ledsen i ögat blev jag men jag fick åka tillbaka till stödhemmet som var jätteglada att se mig igen! Till och med deras hund som gav mig en stor slick i ansiktet! Uff!

I dag, när jag berättar det här, så ligger jag på djursjukhuset. Jag råkade dricka för lite vatten så jag blev förproppad i magen eller nåt sånt. Jag har nånting på mig som kallas för dropp och det är tydligen vatten som kommer in fast inte genom munnen. Märkligt. Doktorn har klämt och bänglat med min mage flera gånger. Jag gillar inte att vara på sjukhuset. Min stödmatte längtar tills jag kommer hem igen och det gör jag med!

//Freddy

Host, host

Milou här...

Jag har ont i halsen. Det gör ont när jag sväljer så jag vill inte äta. Matte säger att jag har halsfluss. Jag åt ju nyss antibiotikatt mot det ju? Varför kommer det tillbaka igen? Dumma fluss! Så det blir inget långt prat idag.

Ville bara berätta att Matte ska köpa extra god mat åt mig så att jag får i mig nåt och sen ska jag få äggula också! Det är för att jag är så liten så om jag går ner i vikt mer så blir jag för smal.

Så halsfluss gör att man blir extra ompysslad och det är ju aldrig fel....

Mysig helg på er alla!

I dag är vi lite ledsna

Milton här...

I dag är vi alla lite ledsna. Stora Vita Vovven har varit till doktorn med Matte i dag. Inte till vår kattdoktor utan till en voffdoktor. Matte har tyckt att Voffen varit så trött och ledsen på sistone och har inte velat gå ut och gå som vanligt. Svårt att hoppa upp i sängen och sånt. Jag har försökt hjälpa lite men hon är ju så TUNG ju. Orkar inte lyfta mer än tippen på hennes svans.

I alla fall. Voffdoktorn sa att hon har nåt som heter "Spondylos". Matte förklarade för mig att Voffens skelett håller på att bygga nya bitar av ben ovanpå de gamla och det gör jätteont. Hon har också fått inflammation i alla musklerna runt höfterna, benen, ryggraden och svansen. Voffen ska äta medicin resten av sitt liv. Det blir länge det för vi katter har bestämt att hon ska leva tills hon blir jättegammal, minst 150 år!

Så i dag har inte Floppen försökt norpa hennes mat och Musse har inte snott hennes favoritplats. Jag har strukit mig extra mycket runt frambenen, för dem har hon inte ont i ännu. Man får ju vara lite försiktig med sin Voff, nu när man har en sån snäll en...

//Kvällsrapport från Milton

Stora Vita Vovven- fostermamma

Hej igen, Milton här. Jag lovade ju att jag skulle berätta om Stora Vita Vovven. Jag minns första gången vi fick träffa henne, jag och Milou. Vi hade nyss kommit till Matte och var ganska så blyga och nervösa. Matte hade satt upp ett galler emellan köket och hallen så att vi skulle få kika på henne i lugn och ro utan att bli rädda. Stora Vita Vovven vajade med svansen och vädrade med nosen. Jisses vad stor hon var! Milous ögon höll på att trilla ur huvudet! Vi satt trygga i Mattes famn och kikade på Vovven som Matte berättade hette Nikki. Plöstligt kastade sig Milou över gallret och höll på att landa på Nikkis huvud! Sen sprang hon iväg och gömde sig under bordet i vardagsrummet.

Jag tyckte nog att Nikki såg ganska så snäll ut jag. Och vit. Jag är ju också ganska vit. Jag minns att jag tyckte att hon var som en jättestor mamma och blev inte ett dugg rädd. Matte tog bort gallret och jag gick fram och nosade på Stora Vita Vovvens tass. Oj vad stor den var. Eller var det kanske jag som var liten? Nikki böjde ner sitt huvud och nosade på mig så att jag trillade omkull. Sen lade hon sig ner och vilade huvudet mot tassarna. Matte sa att hon var van vid katter så jag kunde nog nosa och undersöka bäst jag ville.

Nikki blev min extramamma! Hon är det bästa som finns i hela världen. Jag brukar ligga och gosa och snosa med hennes jättestora svans. Den är så lång och yvig att man kan sova på den. Nikki är alldeles vit och har tjock härlig päls. Ibland blir jag lite övergosig och då brukar Nikki sucka tungt och gå iväg. Varje morgon när hon vaknar så brukar jag slingra mig runt benen på henne så att hon nästan trillar och varje kväll delar jag säng med henne och Matte. Nikki är så snäll. Det spelar ingen roll vad jag gör så säger hon aldrig ifrån.

Milou har blivit lite tuffare hon med. Det tog länge innan hon vågade lita på Nikki. Milou är ju så pytteliten så Nikki är stor som en häst för henne. Men jag har kommit på henne med att gosa med Nikki! En kväll när Milou trodde att ingen såg, så hade hon klättrat upp på Nikkis rygg och låg och tvättade hennes öron! Nikki låg ner och tur var väl det, för annars hade inte Milou tagit sig upp utan stege!

Förra sommaren blev jag lite avundsjuk faktiskt. Det kom tre små kattungar hit, Sune, Zorro och Tummen och DE tyckte att Nikki skulle vara deras mamma! De till och med snuttade på henne. Matte har kort på det men inte i datamackapären så jag kan inte visa det. Jag sprang så klart och berättade det för Matte direkt för små kattungar ska inte snutta på vovvar! Det kan bli farligt för vovven. Så klart blev ju Nikki jättefjantig och trodde att hon hade bäbisar på riktigt! Det är enda gången jag har tyckt att hon var jobbig! Matte fick skaffa medicin till henne till slut så att hon skulle fåna sig och bädda och bängla. Sune, Zorro och Tummen fick INTE snutta mer!

De tre grabbarna har en alldeles egen historia, de med. Matte får berätta den, för jag var inte med då och de var så små när de bodde här så de kunde inte jama rent och göra sig förstådda för oss stora. Milou hälsar att kattungar är bara det äckligaste hon vet så hon gjorde allt hon kunde för att slippa dem. Men Matte berättar säkert!

Floppen, från hängmattan

Jag är den hemligaste katten i gänget. Det är ingen som vet var jag kommer ifrån eller vad jag hette innan jag kom hit. Min historia före jag flyttade in här blir inte så lång men å andra sidan så har jag massor att berätta om hur det är att leva här. Men jag börjar i rätt ände.

Matte vet att jag började dyka upp hemma hos dem våren 2007. Det var framåt maj för det var gräs på baksidan minns hon. En dag så bara promenerade jag in i deras lägenhet genom den öppna balkongdörren. Jag gick fram till Stora Vita Vovven och boffade till henne med huvudet och blinkade snällt och sen gick jag till köket. Både människorna och vovven bara stirrade på mig. Vaddådå? Jag var lite självsäker bara. I köket hoppade jag upp på bordet och sen blev det stereogos med människorna som hade satt sig mittemot varandra. Ingen kattmat hade de, men det gjorde inget för vovvens mat var jättegod!

Jag stannade en stund och sen spatserade jag ut igen. Nästa dag kom jag samma tid (man kan väl klockan) och fick mat, vatten och gos. Det var ett himla trevligt ställe och jag funderade på att flytta in där. De hade ju förvisso en stor voff men den verkade snäll. Jag hade också börjat bli ganska trött och hungrig av att vandra och inte ha någonstans att bo längre. Andra katter blev så sura på mig när jag kom och var ny i reviret. De ville bara bråka och slåss. Kanske säkrast att flytta in hos någon.

Varje dag i flera veckor kom jag och hälsade på och sen en dag så kände jag att det doftade annorlunda hemma hos dem. En katt hade flyttat in! Det var ju Musse, vet jag nu, men då blev jag inte så glad. Jag surade lite för att de skaffat en katt redan och bestämde mig att för att hålla mig borta därifrån i fortsättningen.

En kväll var det riktigt tråkigt väder, regnade och blåste och jag försökte krypa in under några dynor på en balkong för att få lite värme. Det bodde någon där som inte tyckte om katter för en människa kom ut och skrek åt mig och sparkade mig rätt i bröstkorgen så jag flög som en vante in i buskarna bakom deras hus. Det gjorde så jätteont att jag knappt kunde andas och jag kände att något hade gått sönder. Jag var så rädd och vågade inte röra mig utan låg kvar i buskarna och blev blöt och kall. Under natten flyttade jag mig lite längre bort, in under en lada och där stannade jag.

I flera dagar bodde jag under ladan och lyckades fånga mig en mus eller två men det var så svårt att jaga när jag hade ont och jag blev svagare och svagare. Till slut bestämde jag mig för att försöka ta mig till de snälla människorna för nu hade jag jätteont och jag var så hungrig. Jag haltade och smög mig fram i skogen fram till deras balkong. Dörren var stängd och jag jamade och jamade. Till slut kom den lite mindre människan och öppnade och hon var så glad och ropade att jag hade kommit tillbaka! Det verkade som att de hade saknat mig och det var så skönt att få komma in i värmen.

När jag skulle äta så såg de att jag hade svårt att böja huvudet ordentligt och att jag hade problem när jag skulle dricka. Den kvällen fick jag också träffa Musse första gången! Jag tror att han kände på sig att jag inte mådde så bra för vi fräste lite åt varandra men ingen av oss orkade bråka. Han låg på sitt ställe och jag på mitt. Nästa dag fick jag åka till Musses doktor för Matte hade känt att något var fel i min bröstkorg. Veterinären sa att bröstbenet nog fått en spark eller ett slag för det var liksom buckligt och pekade lite åt fel håll. Han trodde att någon människa varit dum emot mig. Jag försökte nicka och berätta att han hade rätt. Lite för smal var jag också för att jag varit ute så länge.

Matte sa att de hade ringt till polisen och anmält mig. Då blev jag lite sur! Trodde hon att jag var nån skurk eller?! Men hon förklarade att man ska göra så om man hittat en katt så att den riktige ägaren kan komma och hämta hem en. Sen frågade Matte alla grannarna och satte upp lappar. Ingen ägare kom och fastän Matte och Husse sagt att jag inte kunde få stanna där så hann de bli så kära i mig så när de pratade med polisen som sa att ingen ägde mig så fick jag stanna där i alla fall.

Jag och voff blev jättebra vänner och jag ska berätta om vad vi brukar göra på sommaren. Men inte idag...då blir det ju inget kvar till sen.

//Floppen hälsar från hängmattan

Musses resa, del 2

Jag har fått veta senare att jag var borta i flera veckor och ingen vet riktigt var jag var någonstans, allra minst jag. Såret på benet började läka ihop men det gjorde fortfarande ont när jag gick på det. Mitt öra kliade så mycket att jag hade råkat klia sönder det och det var en massa fastkletat blod på min kind. Det värsta var att kliet hade flyttat till ögat och nosen också. Det rann lite blod ur min näsa och det luktade så illa inuti! Jag lyckades hitta vatten här och där och en gång smög jag mig fram till en matskål som stod ute vid en balkong och åt upp alltihop. Å gud vad jag var hungrig!

Sen plötsligt en eftermiddag så tyckte jag att husen började se bekanta ut igen. Mitt hjärta började slå jättefort och jag ökade på stegen. Kunde det vara sant? Hade jag hittat hem igen? Jag sprang sista biten och blev mött av barnen som blev jätteglada åt att se mig! Å vad härligt! Jag spann som en tok och ville bara in, in, in och få mat och bli tvättad och...

Hur kunde jag glömma?

Det första jag fick höra var hur ful jag var och hur hemsk jag såg ut. Jag hörde ägaren prata i telefonen med någon och sa att "kattfan" hade kommit tillbaka och nu fick nån ta honom för hon iddes inte längre. Hon gav mig torrfoder som smakade som rena himmelriket för mig men det svårt att äta för det var så kletigt i näsan och svårt att andas. Jag hade försökt tvätta mig men det blev liksom inte bättre. En av barnen tog en borste och borstade igenom hela min päls och fick bort alla barr ur den. Å vad skönt det var! Hon var snäll med mig. Hon försökte torka bort kletet på min kind med lite blött papper, men då gjorde det så ont att jag nog fräste lite åt henne. Det var inte meningen att skrämmas, men det gjorde ont. Ägaren sa att jag var elak och skulle bort därifrån.

Nästa dag så ringde det på vår dörrklocka och in kom tre människor. Två vuxna och ett lite äldre barn. De såg så snälla ut! Den som var lika stor som min lillmatte böjde sig ner och jag skuttade rätt i famnen på henne. Jag klättrade fram och tillbaka i armarna på alla tre och spann, spann, spann! Tänk om det var de som skulle ta mig bort därifrån? De såg så snälla ut att jag hoppades det! Borta kunde inte vara så farligt om de var med? Den vuxna som nu är min Matte tittade i mitt ansikte och i mitt öra och jag såg att hon såg arg ut. Hon sa inget till min Ägare men hon gav en blick till mannen och sen sa de att jag fick följa med dem därifrån direkt!!

Jag fick åka bil med dem och det var lite läskigt, men samtidigt himla spännande. Nya Matte ringde till djurdoktorn direkt och sa att vi måste få komma med en gång för att jag hade "skabb" i öronen. Undrar om det var mitt kli hon pratade om? Veterinären undersökte mig och det gjorde så himlans ont! Till slut fick jag ett stick och så somnade jag. Matte har berättat att doktorn rengjorde mitt öra, öga och runt nosen så gott det gick. Jag hade detta "skabb" som blivit en infektion som gått ner i ögat och nosen. Såret på benet fick de ha sönder lite och rengöra och så fick jag penicillinsalva till det och ett fint bandage. Jag fick en himla massa mediciner som Matte skulle ge två gånger varje dag mot infektion.

Min mage var visst alldeles trasig också sa Matte, för jag hade fått så dålig mat. Åhå, tänkte jag, var det därför jag jämt blev smutsig där bak när jag varit på toa? Så då fick jag speciell mat också. Doktorn gav mig vitaminer medan jag sov och extra vatten under pälsen. Mina ögon höll på att trilla ur huvudet när Matte berättade det! Vatten under pälsen! Veterinären sa att gamla Ägaren inte skött om mig så bra och att det kunde ta lång tid innan min mage blev bra igen. Alldeles för smal var jag också. Lite sämre luktsinne kunde jag också få pga kliet i näsan. Annars tyckte han att jag var en väldigt fin kisse som säkert skulle repa sig!

Vi åkte hem medan jag fortfarande sov och lillmatte bäddade ner mig mjukt och skönt när vi kom fram har Matte berättat. Lillmatte vaktade mig så att inget skulle hända mig medan jag sov. Vilken tur jag hade...Härifrån skulle jag aldrig rymma eller bli ivägskrämd av någon, det visste jag. Här skulle jag stanna så länge jag bara fick.

//Musse

Musses resa, del 1

Jag minns en kväll när Ägaren, min gamla, kom hem med flera skramliga påsar och sa till barnen att de fick lägga sig för hon skulle ha fest och hon skulle gå ut och då ville hon inte ha en massa ungar rännande. Jag visste inte riktigt vad fest var, så när det hade börjat gick jag in i köket för att titta. Flera vuxna människor satt vid köksbordet och drack saker som luktade väldigt illa och rökte något som luktade ännu värre. Jag tyckte det var väldigt otäckt när de pratade så högt och spelade så hög musik att det gjorde ont i mina öron. Det luktade så illa överallt också.

Det stack i min näsa och jag tänkte gå ut ur köket men passade på att gå förbi matskålen. Den var tom och jag jamade till Ägaren att jag var hungrig. Ägaren kom fram till mig och skrek åt mig att försvinna ur köket. Ägaren vinglade och såg konstig ut i ögonen så jag blev lite rädd. När jag blir rädd blir jag som fastfrusen, så jag kunde inte röra mig. Då blev Ägaren ännu argare, lyfte upp mig och kastade ut mig genom ytterdörren. Jag tycker inte så mycket om att vara ute. Jag brukar gå ut ett par minuter, aldrig långt, och sen komma in igen. Nu kunde jag inte komma in för Ägaren hade stängt dörren. Hungrig var jag också.

Lite längre bort var det något som rörde sig och jag blev nyfiken. Jag gick dit och det var en annan katt! Jag är ganska snäll av mig så jag tänkte att jag skulle gå fram och hälsa. Kanske den visste var den fanns mat? Oj, vad den fräste åt mig! Den började jaga mig och jag blev jätterädd och sprang och sprang. Plötsligt hoppade den främmande katten på mig och bet mig i benet! Det gjorde jätteont och jag vände mig om och slog till den med tassen rätt över nosen. Då sprang den iväg och jag kunde andas ut. Jag försökte tvätta blodet från mitt ben samtidigt som jag såg mig omkring. Det var en massa träd runt omkring mig och jag hade ingen aning om var jag var. Så här långt hemifrån hade jag inte gått förut. Hur skulle jag nu hitta hem igen?

Jag började gå och försökte nosa i luften efter något som doftade välbekant men det var en massa nya lukter som jag inte visste vad det var. Det gjorde ont i mitt sår så jag bestämde mig för att vila ett tag. Jag lade mig under en gran och somnade så småningom. Det var sommar så jag frös inte så jättemycket utan var mest rädd och kände mig ensam. Egentligen ville jag ju inte gå hem heller. Jag fick så lite mat där. Ägaren var så arg hela tiden och skrek åt mig och sina barn. Jag hörde någon säga att Ägaren var "missbrukare", och på den tiden visste jag inte vad det var.

Nästa morgon vaknade jag av att det kliade så hemskt i mitt ena öra. Det kändes som om något krupit in där och jag kliade och kliade och försökte skaka ut vad det nu var. Jag ställde mig upp och benet gjorde jätteont. Det kändes som att jag bara ville lägga mig ner och gny men jag var för hungrig för att ligga still. Sakta, sakta började jag gå åt det håll jag kommit ifrån men allt såg så annorlunda ut nu när det var dag. Bara en massa träd överallt och marken var täckt av barr, små stenar och pinnar. Det fastnade barr i min långa päls och det stack men jag fick inte bort dem, det bara tjorvade ihop sig. Jag gick och gick men såg inget hus som såg bekant ut. Jag började undra om jag gick åt fel håll så jag vände om igen.

När kvällen kom orkade jag inte längre utan la mig under ett träd igen. Jag hade hittat en pöl med vatten tidigare och druckit och druckit så jag kände mig inte lika hungrig, men så himla trött. Jag hade blod på ena tassen för jag hade lyckats klia sönder mitt öra, men jag kunde inte sluta klia för det. Det var hemskt vad det kröp i mitt öra och det kändes som om det kröp i nosen också. Natten kom och det började regna. Jag längtade till och med tillbaka till min Ägare nu. Allt måste vara bättre än det här.


Skulle jag aldrig hitta tillbaka igen?




//I sängen idag var Musse

Min tur

Hej på er, Milou här! Det är jag som är vaktkatten här. Varje morgon och varje kväll går jag samma runda för att kolla att allt är som det ska vara. Det är väldigt viktigt för mig att saker och ting är rätt och i ordning. Jag tycker inte om när det är annorlunda eller nytt, om det inte är en ny gosig bädd eller godis förståss!

Jag är ju syster till Milton och nu tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv medan han är ute i kattgården. Matte har sin kompis hund på besök och då vill jag inte vara där ute. Hon är också stor och vit, men lite för pussig för min smak.

När jag var jätteliten bodde vi ju hos en tant som inte var så snäll och det var inte hennes barn heller. Jag tycker inte om barn, de skrämmer mig. Tänk om de lyfter upp mig i svansen och snurrar mig runt, runt, högt uppe i luften? Så gjorde de dumma barnen. Eller när de klämde fast mig i en dörr för att de hade så bråttom och inte såg vad de gjorde? Matte tror att de råkade klämma mig, att det inte var meningen. I alla fall hoppas hon att det inte var med mening. Vem skulle vara så elak? Jag minns inte varför, men det gjorde väldigt ont. Hela mitt ben värkte och svansen kändes jättekonstig. Ungefär som när man legat på en tass för länge så den liksom försvinner?

Milton sa till mig att min svans hade blivit krokig! Jag var tvungen att försöka snurra och vrida för att se det och jag blev så ledsen när jag såg hur det såg ut. Sen när jag försökte gå så kunde jag inte använda mitt ben! Jag försökte och försökte men det gjorde så ont att jag bara skrek. Jag ville laga mitt ben men inte visste jag hur man gjorde. Istället fick jag ligga stilla så gott jag kunde, tills det gick över. Det är inte så roligt att ligga stilla och försöka vila när man är ute och man fryser. Milton försökte värma mig men han hade ju knappt någon päls.

Den där dagen när vi fick flytta till Matte, var den bästa dagen i mitt liv! Oj, vad jag försökte springa med mitt trasiga ben för att fort, fort komma in och bort från barnen. Våran Matte tog mig till djurdoktorn nästan direkt och han sa att jag aldrig skulle bli riktigt hel igen. Någonting i mitt bäcken gick sönder och jag kommer alltid att halta. Svansen är krokig, men Matte säger att jag är sötast i hela världen ändå. Doktorn sa att det hade läkt ihop fel och han var så arg för att ingen kommit med mig förut. Då tänkte jag nästan bita honom! Det var ju inte Mattes fel! Men jag lugnade mig när hon berättade allt för honom. Han är också en snäll människa.

Matte säger att jag är av en robustare sort än min bror. Jag är som en björnunge. Liten till växten, men stadig med korta, kraftiga ben. Jag och brorsan är inte ett dugg lika! Inte till sättet heller. Han är så kramig med Stora Vita Vovven. Jag vågar inte riktigt gosa med henne, tänk om hon klämmer mig? Ibland har jag faktiskt tvättat hennes öron när hon sover, för då ligger hon stilla. Andra katter än de som bor här, gillar jag inte. Pyttesmå katter, bäbisar, tycker jag är jätteläskiga. Jag vet inte riktigt varför? Matte brukar säga att jag är väldigt misstänksam och det kan nog stämma. Jag fick ju lära mig att ingen går att lita på, utom Matte och de som hon säger är Snälla Människor.

Det bästa jag vet är på kvällen när matte sitter vid datorn. Då brukar jag krypa upp i knät och ha min tvättritual. Jag ålar som en orm åt alla håll och kanter och Matte håller i mig så jag inte ska ramla. Jag brukar tvätta hennes tröja som tack för att hon hjälper mig. Jag får en massa ludd på tungan men man får ju vara lite bussig. Nu ska jag gå ut och sola för brorsan har kommit in och lagt sig på datorskärmen så nu får jag inte vara ifred längre. En annan gång ska jag berätta om när jag rymde ut genom stora dörren! Det var mörkt och kallt och...men, en annan gång!

//Milou

Mer om Milton

Hej igen...Milton här. Idag ska jag inte bli så långrandig för min matte hostar så tangentbordet hoppar och är röd om kinderna som en sån där fågel på julkorten matte brukar få, domarherre? Nåt sånt i alla fall. Var var vi någonstans?

Jag längtade bort ifrån stället där jag bodde. Jag var jämt hungrig och rädd. Min päls var så tunn att jag frös och nös hela den våren. Vi hade ingenstans att ta vägen och vi fick inte komma in. Tidigt på morgonen fick vi gå ut, när barnen gick till skolan. Ibland fick vi inte komma in på natten heller. Människan med de varma händerna kom förbi allt oftare och tittade till oss och hon hade med sig en yngre människa också. Hon brukade ta upp mig och min syster och hålla oss innanför sin jacka så att vi skulle bli varma. Det brukade rinna vatten nedför kinderna på dem och de var så ledsna på min ägare. Varför tog hon inte hand om oss? Varför fick vi så lite mat? Varför fick vi inte vara inne?

En dag så kom det flera människor till vår dörr. De frågade min ägare om de fick köpa oss. De försökte prata med min ägare och berätta vad de hade sett, vad barnen gjort emot oss, hur de slagit oss och jagat oss. Min ägare blev väldigt arg. Hon pratade inte på samma sätt som den snälla människan och de förstod inte vad den andra sa. Min ägare skrek en massa fula ord och smällde igen dörren och snälla människan fick gå.

Matte har senare berättat för oss att hon ringde till polisen och försökte få dem att hjälpa till. Sen ringde hon till nån sorts inspektörer från miljökontoret. Det tycker jag var bra. Våran miljö behövde verkligen inspekteras. Ingen kom och tittade på vår miljö. Sen brukar matte sucka och säga att inget hände. Vi fick ingen hjälp.

Några dagar efter att min ägare skrek så tog barnen oss i famnen och bar oss bort mot äppelträdet utanför snälla människan. Oj, tänkte jag, ska vi få leka där? Men de gick ända fram till dörren och ringde på en knapp. Någonting där innanför dörren skällde väldigt högt och vi blev jätterädda. Snälla människan öppnade och barnen satte över både mig och min syster i hennes famn. De ville ha pengar för oss och snälla människan vände upp och ner på hela sin lägenhet för att få ihop pengar. Hon gick till och med till tanten i huset brevid och lånade lite. När barnen hade gått stod snälla människan med oss i famnen och blev alldeles blöt i ansiktet.

Vi hade andra namn hos min gamla ägare men där i hallen fick jag mitt riktiga namn- Milton. Min syster fick sitt namn- Milou. Så hamnade vi i snälla människans hem.

Snälla människan är ju så klart Matte, men det hade ni räknat ut va? Det som skällde i hallen var Stora Vita Vovven, men det berättar jag om en annan gång.

//Milton

Presentation av gänget

Vid tangenterna sitter vår matte och hon har lovat att skriva ner allt precis som vi berättar det. Under allt som skrivs kommer den som berättar att ha sitt namn. Vi ville starta den här bloggen för att berätta om våra liv innan vi hittade hit till Kattgården och dela med oss av det vi hör av andra katter som kommer förbi här utanför. Ibland är det ett himla mjauande utanför staketet.

Var och en får presentera sig själv tänkte vi...Hoppas att ni som läser ska tycka att det är roligt, ledsamt, intressant, svamligt och tänkvärt!

I soffan i dag:

Milton